Den kristdemokratiske politikern David Lega tar i en debattartikel i GP upp bostadsbristen. Han påstår att politik och politiker inte byggt Göteborg. Det är förstås nonsens. Staden har faktiskt i huvudsak byggts av politiker. På 1800-talet var det politiker som bestämde vad som skulle byggas, hur det skulle byggas, hur staden skulle se ut och vad som skulle byggas var. Byggandet styrdes förövrigt i huvudsak av marknadskrafter. Det ledde till att de rika fick bra och många bostäder men fattiga fick inget utan tvingades bygga själva vilket resulterade i kåkstäder av trä. Bostadsbristen var stor och bostadsstandarden undermålig.
Sen, i slutet av 1800 bestämde politiker att vi nog måste bygga i alla fall. De rika skänkte pengar till en massa stiftelser som skulle bygga bostäder till de allra fattigaste. Fast de flesta skänkte pengar för att bygga bostäder till enskilda fattiga från rika överklassfamiljer. Några få skänkte till arbetarbostäder. Marknaden skulle lösa resten. De fungerade inte så bra. De stora byggbolagen byggde i stort sett enbart för de rika. Små byggbolag byggde landshövdingehus. Politikerna byggde bostäder. Men det var inte tillräckligt. Bostadsbristen bland fattiga bestod.
Politikerna försökte därför med ett nytt grepp. Nödbostäder betalade med skattemedel. Det byggdes många nödbostadsområden för de allra fattigaste i början av 1900-talet. De byggdes av Göteborgs stad som också byggde bostäder åt arbetarfamiljer via ett par kommunala bolag. Marknadskrafter skulle fortfarande se till att bostadsbristen i övrigt försvann. Det gick inte så bra. De privata bolagen byggde vid denna tid ibland nästan ingenting och i övrigt främst områden för de rika såsom trädgårdsstäder och liknande. Små byggbolag och allmännyttiga företag byggde landshövdingehus, men inte tillräckligt mycket. Politikerna byggde också men långtifrån tillräckligt. Bostadsbristen bestod. Bostadsstandarden förblev dålig.
Staten kom nu med den första statliga bostadspolitiken. Statliga bidrag till att bygga lägenheter för fattiga barnfamiljer infördes. Så kallade barnrikehus (också kallade solgårdar). Förutom dessa familjers bostäder skulle marknadskrafter förse resten av samhället med bostäder. I stort sett allt byggdes av kommunalt ägda och kontrollerade bolag, så kallade allmännyttiga bolag, samt kooperativa företag. Marknadskrafterna fortsatte förse rika med bostäder och politikerna försökte förse fattiga med bostäder. Politikerna byggde. De privata byggbolagen byggde inget eller bara för rika. Det fungerade inte. Bostadsbristen bestod. Programmet med barnrikehusen misslyckades och bidragen upphörde.
De allmännyttiga företagen byggde sen ut Göteborg med områden som Guldheden, Kortedala, Biskopsgården, Kyrkbyn, Järnbrott, Högsbo och Frölunda. Det privata inslaget av byggande i dessa områden var försumbart. Marknaden försåg rika med bostäder men byggde inget för fattiga. Inget för arbetare. Inget för vanligt folk. Bostadsbristen bestod.
Sen kom miljonprogrammet. Ett statligt bostadspolitisk program som drevs igenom av socialdemokraterna. En förutsättning för detta program var pensionssystemet som gett staten stora tillgångar genom inbetalningar till AP-fonden. Detta möjliggjorde billiga statliga lån till byggande samt bidrag till olika sorters socialt byggande. Programmet var beslutat av politiker och det var politiken som medförde att programmet kom till stånd och drevs vidare. Villkoren blev efterhand så bra att även privata byggbolag och fastighetsägare ville vara och dela på kakan. Men det mesta byggdes av allmännyttiga eller kooperativa företag som styrdes av politiker. En del byggdes av privata fastighetsägare. Allt finansierades av staten och det vara politiker som byggde och bestämde. Marknadskrafterna spelade egentligen ingen som helst roll. Bostadsbristen byggdes bort och bostadsstandarden ökade kraftigt. Bostadsbristen byggdes bort av politiker och politik mellan 1965 och 1975. I slutet av 1980-talet var i stort sett alla undermåliga bostäder också borta, genom saneringar och renoveringar, genom rivningar och upprustning. Marknadskrafter spelade ingen egentlig roll i detta.
Men nu kom nya ideologier såväl som en överreaktion på att de fanns för många bostäder under en tid. Såväl socialdemokrater och borgare glömde bort historien. Ingen ville låtsas om att politiken var det enda som kunnat lösa bostadsbristen. Nu, i slutet av 1900-talet, skulle marknadskrafterna lösa allt. De allmännyttiga bolagen påtvingades vinstkrav (tidigare hade de ofta haft vinstbegränsningar i form av utdelningsbegränsningar eller varit organiserade som stiftelser), de gemensamt och kooperativt ägda byggbolagen såldes och avvecklades, hyresregleringar avskaffades, många allmännyttiga fastighetsbolag privatiserades och hus förvandlades till bostadsrätter.
Marknaden skulle nu se till att det byggdes tillräckligt med bostäder. Det har inte gått så bra. Bostadsbristen är tillbaks. Undermåliga bostadsförhållanden med extrem trångboddhet likaså. Alla fastighetsägare och byggbolag bygger i stort sett enbart för rika. Några bostäder för arbetare, fattiga eller socialt utsatta byggs i praktiken inte. Marknadskrafter kan inte användas för att råda bot på bostadsbrist. Det visar historien klart och tydligt.
David Lega vill ändå fortsätta på den inslagna vägen. Mer marknad. Han påstår att politiker inte bygger bostäder. Det sistnämnda är fel, det visar historien, det förstnämnda är kontraproduktivt, det ökar bostadsbristen. Det finns tre förklaringar till detta. Antingen är Lega dum i huvet (han klarar inte att dra slutsatser utifrån historien), han är okunnig om historien och har inte läst på eller så är han cynisk och skiter faktiskt i folk som har det svårt, är fattiga eller barnrika.
