Har ni tänkt på att allt hemskt i Sverige har blivit gult på senare tid? Sverigedemokratiska väljare röstar gult, fackföreningar hotar att bli eller åtminstone öppna för gula diton – till och med Vänsterpartiet trycker på den gula knappen.
Inget ont om färgen i sig, men politiskt sett är gult någonting fult, eller kanske snarare djupt oroande. För gult har kommit att markera vägen mot ett Sverige vi inte känner igen. Ett högerland där djupare reaktionär politik framstår som det enda alternativet till den nyliberala kursen som människor tycks få,vilket parti de än röstar på. Det är en ironi att reflexvästarnas neongula färg blivit symbolen för det desperata motståndet mot denna hittills ostoppbara utveckling.
Vi har i tidigare ledare resonerat kring den nyliberala hegemonins död. Det var av allt att döma att springa före utvecklingen, för precis som Thatchers största framgång var Blairs New Labour så är Reinfeldts seger att en regering nu bildas där Socialdemokraterna sätter sin stämpel på högerreformer Reinfeldt bara kunde drömma om. Den samlade högerns strukturella framgång är så djupgående att Moderaterna tillfälligt tycks ha avskaffat behovet av sig själva som parti.
I en tid när allt är på glid kan det radikalaste plötsligt vara att bara stå kvar och inte ge efter. Då blir du plötsligt den referenspunkt som hela det övriga fältet måste förhålla sig till. Där befann sig Vänsterpartiet för en stund.
En fast punkt ett rejält stycke till vänster om klustret av riksdagspartier därborta i det nya högermitten. Det är inte någon lätt position att befinna sig i. Långt bak i partiets kollektiva minne finns erfarenheterna av att hamna på kant med Socialdemokratin, av svartlistning, uteslutning och övervakning. Och partiledningen anade förstås vad priset skulle bli: utdefiniering som svikaren, extremisten som släppte fram den konservativa högern istället för det nyliberala alternativ Stefan Löfven backat in i. Den positionen vågade man inte sätta sig i.
Nu är det förstås inte ett slutgiltigt val att Vänsterpartiet röstat gult. Mandatperioden fortsätter och varje praktisk politisk punkt på kravlistan skall röstas igenom. Det kommer vara tre och ett halvt år av beslut att rösta, protestera och mobilisera emot (givet att regeringen inte fälls innan 2022).
Men de åren kommer partiet framleva som ett parti i marginalen, i obekväm halvopposition mot ett högerblock så kompakt att det numera inräknar hela den övriga riksdagen. Det vill säga, Vänsterpartiet kommer inte själva kunna bromsa en enda högerreform i omröstningarna.
För en stund var Vänsterpartiet vågmästare. De kunde blockera en skenande utveckling för ett ögonblick och vägra följa strömmen. Vänsterpartiet av idag visade sig sakna kraften, eller självförtroendet, att axla den rollen. Det är oroande, främst därför att det så kallade ”regeringskaos” som vi genomlevt det senaste halvåret är en krusning på ytan jämfört med den högerpolitiska tsunami som rullar över oss.
När nästa lågkonjunktur slår mot det nyliberala Sverige och hyreshöjningarna, anställningsotryggheten, de växande klyftorna och den offentliga utarmningen känns in på bara huden, vem kommer då utgöra alternativet? Vem kommer stå i opposition och med pondus kunna säga, ”vi både vill och kan något annat” och lägga trovärdighet bakom de orden? Den frågan är inte avgjord med en knapptryckning, däremot tydliggörs hur extremt begränsande parlamentarismen är för ett parti med ambitionen att verka för ett annat slags samhälle.
Mest oroande är kanske inte knapptryckandet i sig utan hur det motiveras. Det hade varit en sak om Vänsterpartiet släppte fram Löfven för att tillsammans med fackföreningsaktiva, hyresgäster, klimataktivister och alla tänkbara gräsrotsrörelser ställa den socialdemokratiska högerpolitiken och dess försvarare mot väggen. Om ledningarna för LO och Hyresgästföreningen bands vid den kritik de nu framför och pressades att också göra motstånd. Istället är det den egna positionen som är det viktiga – att Löfven i slutna rum lovat samarbete i utbyte mot gott uppförande i riksdagen. Det är en politik som stärker de sämsta delarna av Vänsterpartiet och demoraliserar alla andra. Istället är det dags att inse; den parlamentariska dörren är stängd, nu måste det breda motståndet byggas.
En ledare från tidningen Internationalen
