Sverige har fått en regering. En regering med ett aggressivt nyliberalt program administrerat av en socialdemokratisk statsminister. I regeringsförklaringen syntes ingen oro eller ens en vilja att försöka vrida politiken åt något annat håll. Med sin överenskommelse med C och L följer Socialdemokraterna de många europeiska socialdemokratiska partier som genom sin kapitulation för nyliberalismen begått eller begår självmord. Grekland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland…
Klasskampen har länge bedrivits ensidigt av överklassen medan den breda arbetarklassen mest tagit stryk. I brist på gemensamt motstånd har högerextrema partier profiterat på människornas frustration och oro. Det är ingen tillfällighet att Åkesson nu sväller av belåtenhet och till och med leker med tanken att attackera en högergirande socialdemokrati från ”vänster”.
Vänsterpartiet gjorde bedömningen att en röd knapptryckning inte skulle leda till nyval utan till en M/KD regering med SD-stöd och släppte fram Löfvens fyrpartiregering. V säger sej vara motståndare till regeringsprogrammet och lovar att rösta emot dess högerförslag även om det leder till att regeringen faller. Men att fälla regeringen är inget V kan göra själva och att hoppas på att uppslutning från det brunblå blocket för att stoppa försämrad arbetsrätt eller marknadshyror är ett minst sagt farligt spel i en riksdag med massiv borgerlig majoritet.
Arbetarrörelsen kan inte reducera sin politik till stöd för en sorts borgarpolitik bara för att det finns politiska alternativ som är ännu mer extrema. Att stödja ”det mindre onda” är en uppgiven linje som hela tiden förskjuter politiken åt höger. För det finns alltid något som är värre.
Det krävs något helt annat. Denna regering och dess politik måste tvingas på knä av folkliga protester och manifestationer. På arbetsplatser, i fackföreningar, hyresgästföreningar och bland alla försvarare av en anständig välfärdspolitik, klimatomställning och internationalism krävs det nu mobiliseringar. Det är mot detta som taktiska uppgörelser i riksdagen och andra valda församlingar ska mätas: Stärker eller försvagar det möjligheten att bygga rörelser underifrån?
Varje gång arbetarrörelsens organisationer väljer att inte ta strid mot överklasspolitiken utan låta den få ökat svängrum försvagas och demoraliseras arbetarklassen. Uppfattningen stärks att det inte finns något alternativ. Då minskar möjligheten att organisera motstånd och det politiska läget försämras ytterligare i en ond spiral. Och omvänt; när vi tydligt står upp tillsammans för våra rättigheter blir vi starkare och får större möjligheter att gå vidare.
Målet för en arbetarrörelse värd namnet är inte bara vara att stoppa de värsta försämringarna eller göra nyliberalismen lite mer acceptabel genom att runda av dess skarpaste kanter. Det är att bryta det borgerliga övertaget och i grunden ändra den politiska dagordningen. Från att handla om hur kapitalet bäst kan gynnas till hur vi gemensamt kan sätta stopp för den borgerliga offensiven och driva fram ett radikalt systemskifte underifrån. Det och ingenting mindre är uppgiften idag.
