När ungdomar i olika arbetarklassförorter säljer knark så anser media som Göteborgs-Posten och polisen att det är medlemmar i kriminella gäng. När ungdomar i överklassförorter som Hovås och Billdal samt andra angränsande områden i Askim säljer knark hävdar samma media att dessa ungdomar anlitas eller utnyttjas av gängen.
I verkligheten är det ingen skillnad på de två grupperna av ungdomar. De är båda utnyttjade och kriminella. I själva verket är det värre med ungdomarna i Askim. De har i allmänhet ingen brist på pengar och kan välja vad de vill göra med sitt liv. I fattiga förorter har ungdomar inte samma valfrihet.
Förutom att gripa och lagföra de som säljer narkotika är insatsen i Askim inriktad på sociala insatser. Det är sådant som att besöka högstadieskolor och informera ungdomar om vilka risker och konsekvenser det innebär att använda narkotika. Det handlar också om att informera och kommunicera med vuxna och berätta om hur deras tips kan hjälpa polisen och myndigheterna. Om ungdomarna åker fast kan de kanske inte gå på college i USA. Mediarapporteringen om knarklangning och ungdomar i rika områden är diametralt motsatt deras rapportering om fattiga områden, ungdomar och knark.
När det rapporteras om narkotikaförsäljning i fattiga områden så skriker media ständigt om fler poliser, hårdare tag och fängelse för ungdomar. Makthavare, poliser och journalister uttalar sig om eller skriver om att ta tillbaka gatorna osv. Att ungdomarna i stor utsträckning inte har möjlighet att studera på högskola eller universitet är i detta sammanhang en icke-fråga för samhällets makthavare och medier.
För fattiga barn gäller polisiär repression. Att de inte har möjlighet att studera vidare är ointressant. För rika barn gäller sociala insatser. De måste ju kunna studera i USA. Klassamhället i sin prydno. Det är för jävligt.
