Hur löstes finanskrisen 2008?

En ny tro på (global) marknadsekonomi och (ny) liberalism (inkluderande Friedmans monetarism) kom från 80-talet att dominera världsekonomin fram till finanskrisen 2008. Ledande nyliberala företrädare var Ronald Reagan i USA, samt Margaret Thatcher i England.

Flera faktorer fanns till finanskrisen 2008. En stor orsak var ”den amerikanska drömmen” att alla amerikaner skulle äga ett eget hem. För att åstadkomma det använde den amerikanska presidenten Bill Clinton lagstiftning, privata banker och statliga låneinstitut för att ge vanliga enkla låntagare billiga huslån (”subprimelån”).

Dessa låneskulder för husköp var svåra att få betalt för, vilket var början på finanskrisen. Som ett försök till lösning bakade bankerna samman dessa lån med andra lån (av olika” kvalitet”) till ”låneskuldpaket”, vilka såldes vidare till ett Europa som trodde på den amerikanska ekonomins styrka.

Men många amerikanska huslåntagare klarade inte av sina lån utan lämnade tillbaka sina hem/hus till bankerna (som man kan göra på huslånemarknaden i USA). Många hus lämnades tomma (som man kan se i många amerikanska filmer).

Plötsligt blev mängder av huslåneskulder mer eller mindre värdelösa. Det drabbade banker i västvärlden som hotades av konkurs – samtidigt som hela den västliga ekonomin drabbades. I slutändan fick finanskrisen 2008 stora allvarliga konsekvenser för hela världsekonomin.

Krediter blev svåra att värdera, utlåningen upphörde nästan. Med brist på nya krediter och allmän osäkerhet i ekonomin så gick efterfrågan ner. Därmed påverkade finanskrisen även andra delar av ekonomin, som industrin. Produktion och export gick ner och arbetslösheten steg. I många länder drabbades offentlig och privat sektor av skuldkriser.

Såväl marknadsfokuserde nyliberala-monetaristiska som stats-interventionalistiska keynesianska lösningsförsök användes i finanskrisen. Att USA lät investeringsbanken Lehman Brothers gå i konkurs var ett slags liberalt-monetaristiskt lösningsförsök på finanskrisen 2008. Att banker i Europa räddades av staterna var ett slags keynesianskt lösningsförsök (för att bankerna skulle överleva och ge näringslivet lån för investeringar i den krisande ekonomin).

Man kan kanske säga att Clintons misslyckade politik var ett utslag av aktiv statlig politisk inblandning i de fria marknadskrafterna för att uppnå det ideologiska målet – ett hem för alla amerikaner. Alltså ett slags keynesianism – finanspolitik.

Nyliberaler/monetarister hade aldrig fört en sådan politik som Clintons. De hade inte fört någon politik, alls utan låtit de fria marknadskrafterna styra (med viss inblandning av riksbank och styrränta – penningpolitik). Alltså att bara de amerikaner som verkligen kunde ha råd med ett eget hus fick banklån.

Inga subventionerade låga lån alltså. Har du inte råd med ett vanligt huslån, ska du inget ha. Med en nyliberal-monetaristisk politik hade alltså finanskrisen troligen kunnat undvikas.

Men vid finanskrisens utbrott 2008 valde de flesta regeringar i världen (borgerliga såväl som socialdemokratiska) att trots allt åtgärda krisen via en i stora drag keynesiansk statlig expansiv finans- och stabiliseringspolitik.

Banker förstatligades eller fick statliga skattemedel för att inte gå i konkurs (de vanliga skattebetalarnas pengar). Stora privata företag fick stöd för att överleva. Staten garanterade bankernas affärer och överlevnad, liksom solida företags köp av krisande företag.

Men det användes inte bara keynesiansk finanspolitik (Som att staten – statsbudgeten – ökar/minskar pengamängden i samhället, ökar/minskar skatterna, ökar/minskar bidragen, ökar/minskar den offentliga sektorn och infrastrukturprojekt – för att öka/minska efterfrågan i samhället. Samt bekämpar arbetslösheten).

Det användes även monetaristisk penningpolitik. (Som att riksbanken – självständigt från staten! – ökar/minskar penningmängden i samhället, kontrollerar inflationen – detta med användning av räntepolitik, billiga penninglån, köp av statspapper, handel på valutamarknaden).

När finanskrisen 2008 slog till använde USAs riksbank Federal Reserve (monetaristisk) penningpolitik via stora sänkningar av räntan. Men det räckte inte för att få fart på ekonomin, och då kom Keynes statsaktiva finanspolitik åter till användning.

Även den svenska riksbanken använde penningpolitik genom erbjudanden om lån, ökad tillgång till krediter, stöd till vissa banker, och samarbete med andra länders centralbanker. Viktigt i sammanhanget är att den statliga riksbanken är oberoende av politisk styrning i sin penningpolitik.

Det finns ännu ingen enighet om effektiviteten av de två ekonomiska styrmedlen (Milton Friedmans penningpolitik och John Maynard Keynes finanspolitik) och speciellt deras roll i att lösa finanskrisen 2008.

Ett argument som förts fram är att penningpolitik blir mindre effektiv när räntan närmar sig noll, och att då finanspolitik har större effekt. Andra hävdar att keynesianismens comeback var ett tillfälligt avsteg från de senaste 40 åren av liberala (och monetaristiska) dominans.

Den stora depressionen (1930-talet) med fruktansvärda konsekvenser löstes med keynesianism. Finanskrisen 2008 var den värsta ekonomiska krisen sedan dess och också den löstes med mestadels statlig finanspolitik. Så verkar det rimligt att tro att det är den bästa politiken.

Nyliberaler och monetarister kommer att hävda att marknaden lämnad i fred kommer att lösa alla ekonomiska kriser. Och härdande stålbad av arbetslöshet, lönesänkningar och stora företagsnedläggningar kan kanske på lång sikt återupprätta balansen i ekonomin. Men till vilket mänskligt lidande på kort sikt?

Tilläggas kan att en del debattörer menar att vi fortfarande i viss mån lider av 2008-finanskrisens verkningar – den är alltså inte löst i grunden än, menar dessa kritiker. Diskussionen lär fortsätta, då det inte bara handlar om ekonomi, utan även politik.

Hans Norebrink

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!