I den nästan kusligt vältajmade spelfilmen Brexit: The Uncivil War som kom ut i början av året finns en nyckelscen där en av ledarna för Remain-kampanjgruppen, Craig Oliver, inser att slaget är förlorat. Han översköljs av insikten av hur den EU-vänliga politiska eliten systematiskt undergrävt det offentliga samtalet, själva anspelat på främlingsfientlighet när det varit fördelaktigt och nu plötsligt förväntas vända en opinion de själva varit med om att skapa.
Brexitfilmen saknar en mer djupgående analys av EU-projektets dubbla natur – men som socialist är det lätt att se hur man, i cynism eller självbedrägeri, använt retorik om kulturellt utbyte och öppenhet för att lansera en allt annat än humanistiskt motiverad nyliberal strukturomvandling. Till sist gick inte verkligheten och sagan ihop och England fick en opinion på halsen som var helt igenom marinerad i en livsfarlig kombination av legitim vrede, gammal ingrodd intolerans och total misstro mot alla positivt laddade signalord.
Rosenkindad högerliberalism har förbytts mot konservativa stämningar, men den ekonomiska ordningen är i grunden orubbad.
Numera satsar kapitalet allt mer på den auktoritära högern. I Latinamerika är stödet oförblommerat.
Den 27 januari publicerade Svenska Dagbladet en intervju där Vattenfalls styrelseordförande Lars G Nordström bredde ut sig om alla positiva intryck från sitt exklusiva möte med Jair Bolsonaro i Davos: ”Den bild vi fick av presidenten står i kontrast mot den man hittills fått i medier. Där skulle man kunna tro att Bolsonaro är halvgalen, och att han ska hugga ner hela regnskogen samt privatisera landet. Men Bolsonaro är mycket mer balanserad. Han har en klar reformagenda utifrån en skarp och obarmhärtig analys av Brasilien.”
Nordström spenderar resten av intervjun med att höja upp Bolsonaros ambitioner att göra Brasilien mer företagsvänligt och mindre byråkratiskt. Och just däri ligger förstås också pudelns kärna. Den som öppnar upp nya marknader för investeringar är kapitalets vän – och i förlängningen också Svenska Dagbladets. Om investeringsmöjligheterna serveras med löften om mångfald och tolerans så är det förstås bra, men prioritetsordningen råder det inte någon tvekan om. Marknaden först, allt annat sist. Därför är det så viktigt att varje regim som lovar göra detta tillskrivs så mycket trovärdighet som möjligt. Bolsonaro hade aldrig varit president i Brasilien idag om det inte vore för en hel serie kuppmanövrar från den samlade högern. Ändå slår plötsligt liberal media knut på sig själv för att hitta något gott att säga om honom.
I Venezuela seglar en nästan totalt okänd kandidat upp och utropar sig till president. Samma rutin, här finns ju naturresurser att hämta! Sedan gör man vad som går för att måla situationen i demokratins färger. Det vore nästan som att erkänna någon ur de gula västarna som president med hänvisning till Macrons avgrundssiffror och oförmåga att hantera landets politiska kris. Eller varför inte beskriva Theresa May som illegitim efter Toryregeringens totala misslyckanden i Brexitförhandlingarna? Det skulle aldrig ske – ens om det rådde massvält och permanent undantagstillstånd i dessa länder. Men så vet ju May och Macron att inte sätta sig upp mot kapitalet.
Det kan ju kännas hopplöst, särskilt som propagandan lägger sig som en våt filt över varje försök att förstå och beskriva den politiska situationen, men då bör vi ha i åtanke att de högerdoldisar som kommit fram nu är ett resultat av högerns oförmåga att segra på några andra vis. Så vi i vänstern gör bäst i att vara förberedda på att bemöta svartmålningen den dag en ny vänsterregering hotar inskränka kapitalets frihet för att bekosta ens de blygsammaste av reformer.
Skrev vi vänsterregering? Vi menade förstås ”regim”.
Ledare i tidningen Internationalen
