Många har undrat över hur den socialdemokratiska vänstern skulle behandla sin besvikelse efter partiledningens kapitulation inför centerns och folkpartiets nyliberala ultimatum. Ett svar kom i veckan: genom att bilda en ny partiförening och anta ett radikalt reformistiskt program. Är det så ett Momentum på svenska kan byggas?
Programmet försöker återknyta till den klassiska socialdemokratiska reformismen under välfärdsfordismens och efterkrigsboomens gyllene trettio är, från slutet av andra världskriget till mitten av 1970-talet. Mer statliga muskler för ökade investeringar i byggande och infrastruktur; höjda kapitalskatter och återinförande av fastighets- och arvsskatter; 5 000kronor mer till pensionärer med lägst inkomst; arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan; stopp för vinstdrift i offentligt finansierad verksamhet och skärpta statliga ingrepp för klimatomställningen är några centrala delar i programmet.
Kraven är långtgående med dagens mått mätt. I flera avseenden, till exempel att riva upp det ekonomisk-politiska ramverket, är de mer radikala än vänsterpartiet. Men fortfarande är det långt till Wigforss eller Palmes tid. Inga krav på förstatliganden av kreditinstituten eller att bestämmanderätten över produktionen ska läggas i hela folkets händer, som arbetarrörelsen krävde 1944 eller marksocialiseringar och löntagarfonder som åtminstone LO krävde under 1970-talet. Frågan om makten lämnas öppen. Längre än till ”stärkt inflytande för löntagarna” går man inte.
Initiativet måste naturligtvis ses mot bakgrund av den 73-punktsöverenskommelse som den socialdemokratiska partiledningen nyligen gjorde med centern och liberalerna, som i bärande delar är baserad på en nyliberal politik. Viktiga delar av den socialdemokratiska rörelsen, som LO och Hyresgästföreningen, har riktat skarp kritik mot delar av det. Men några mer samordnade reaktioner från basen har hittills inte varit synliga.
Nu förnekar initiativtagarna någon sådan koppling. Initiativet och programmet har varit på gång under en längre tid, förklarar man. På den presskonferens som hölls i måndags försäkrades att det inte rörde sig om någon revolt mot regeringsbildningen. Kompromisser var nödvändiga för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Än mindre ville man avsätta någon; Stefan Löfven är en fantastisk partiledare.
Reformisternas uppgift är istället att vitalisera den interna debatten och ge partiet ett bättre, radikalare underlag för en politik som kan skapa ett mer jämlikt samhälle.
Att det finns ett sug efter en sådan radikalisering av partiet visar de många positiva reaktioner som redan kan avläsas. Bortåt tusen har redan ansökt om medlemskap. LO stödjer kraven på en omläggning av den ekonomiska politiken. Göran Greider hoppas att det hela ska utvecklas till ett vänsterpopulistiskt projekt. Ja, också partihögerns frontfigur Mikael Damberg tycker att föreningen låter som en bra idé.
Och visst finns det all anledning att bejaka att det skapas ett forum inom socialdemokratin med uppgift att driva partiet åt vänster. Bara urbota sekterister uttrycker misstro mot alla de socialdemokrater på vänsterkanten som försöker hitta utrymme för att formulera sin kritik mot partiledningens högervridning. Särskilt föreningens goda kontakter med delar av fackföreningsrörelsen bådar gott. Säkert kommer den debatt som reformisterna vill initiera att ytterligare kunna konkretisera, och kanske radikalisera, många av de krav som framförs.
Men än är det långt till ett svenskt Momentum. Att ge Reformisterna formen av en socialdemokratisk partiförening är naturligtvis ett sätt att betyga partiledningen sin lojalitet – och att inte riskera att uteslutas eller isoleras för illojalt arbete. Den socialdemokratiska partiledningen är känd för att inte tveka att ta till hårda nypor för att kväsa intern opposition.
Fast att ha som utgångspunkt att det bara är en radikal socialdemokrati som har kraft att genomföra programmet hjälper knappast ambitionerna att vrida politiken till vänster. Den tid när det socialdemokratiska partiet ensamt kunde gå i spetsen i kampen för en solidarisk välfärdsstat ligger långt bort. Vi är en del av den socialdemokratiska kyrkan, säger grundarna. Men det som krävs nu är ekumeniska projekt.
Hela tanken bakom brittiska Momentum var ju att skapa en plattform som kunde mobilisera en bred vänster bakom ett radikalt program och bygga lokala gräsrotsrörelser. På samma sätt kan de krav som Reformisterna reser bara kunna få genomslag genom en bred samhällelig mobilisering av fackföreningar och vänsterströmningar.
Daniel Suhonen skrev redan för tio år sedan boken ”Snart går vi utan er” där han varnade för att partivänstern skulle söka sig till andra partier om socialdemokratins högervridning inte upphörde. Det vore väl synd om han skulle lämna sitt parti just nu när han är på väg att skapa en spännande mötesplats för en radikalare socialdemokratisk politik. Men utan att vara en del av en bredare rörelse kommer projektet knappast få det genomslag som grundarna drömmer om.
Kjell Östberg, ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen
