Byt spår

I Sverige har en av de mest brännande politiska frågorna blivit att inskränka strejkrätten. Det har blivit en så viktig fråga att en lag måste på plats redan i sommar, istället för nästa år som tidigare var planen. Faktum är att det tycks bli mer bråttom ju tydligare det framgår att lagförslaget är framhastat och dåligt underbyggt. Arbetsdomstolen, som förstås är den instans som skall tolka lagen när den väl är på plats, anser att lagen måste omarbetas.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger själv till Sveriges radio att hon inte vet vad lagändringen kommer att innebära: ”Jag kan inte göra tolkningen av effekten av den nya lagen, det är upp till domstol att göra det” (15/2). Det viktiga är alltså inte vad lagändringen får för resultat, bara att den är på plats. Kan det vara vad Johansson faktiskt menar?

Det går att göra två tolkningar av det här agerandet. Antingen har regeringen ingen aning om vad den gör eller också misstänker den att konsekvenserna blir så allvarliga att det bara gäller att få frågan överstökad. I vilken utsträckning regeringen svalt näringslivspropagandan om att detta bara gäller bråkiga hamnarbetare, eller själva är medskapare av lögnerna är svårt att svara på. Kanske är det så att den nyliberala kursen är så fast etablerad att politikerna bara håller fast för glatta livet och hoppas på det bästa?

Det finns ett begrepp för det här, som kanske främst används för att förklara teknisk utveckling. Tvärtom från den allmänt spridda föreställningen att formgivning, design och patent styrs av vad som är mest praktiskt och effektivt har det nämligen visat sig att när en viss teknisk lösning är på plats så är det oerhört svårt att byta inriktning. På engelska kallas det path dependency, ”stig­beroende”, och används för att förklara hur exempelvis förbränningsmotorn så totalt kunde slå ut alla alternativ, trots att den varken var den effektivaste eller mest hållbara lösningen. Inlåsningen är idag så total att världens ledare tycks ha närmare till hands att helt förneka klimatförändringarna som fenomen än tänka sig att vi kanske borde bryta beroendet av fossila bränslen.

Samma begrepp går att använda när vi studerar samhällsutveckling. När nyliberalismen gjorde sitt segertåg över världen och rakt in i hjärtat av socialdemokratin var det med en kombination av nationalekonomiskt motiverade universallösningar och en uppluckring av gränserna mellan politiken och näringslivet. Nu är spåren så inkörda att den politiska gräddan förmodligen inte ens vet hur de skall bryta dem. Faktum är att den största skräcken för ledande socialdemokrater av idag tycks vara att borgarna kommer införa samma strukturomvandling fast ännu lite värre, om de inte själva gör det först. Att det skulle gå att slå in på en annan ekonomisk väg tycks däremot vara totalt främmande att ens föreställa sig.

När nu effekterna av den förda politiken blir allt mer svårsålda till den breda befolkningen, så försöker man istället två sina händer och hoppas att det kollektiva minnet är så kort att ingen kommer minnas vem som är ansvarig. Därför är det så bråttom att sabba strejkrätten och höja pensionsåldern. Därför är regeringen så bekväm med att genomföra en politik som bara gynnar samhällets ekonomiska vinnare. Därför går det inte att få några raka svar om ens vad tanken med den förda politiken är. Man blandar bort korten och håller masken.

Det är ingen vacker bild av vår samtid men här finns också en radikal potential. Klyftan mellan den politik som förs och de ord som används för att sälja in den blir bara större och större, likaså politikernas beroende av att bara tala till människors dummaste och mest kortsiktiga sidor. Det för också med sig att alternativen framstår som allt rimligare och allt klokare. Hjulspåren må bli djupare för var dag som går, men tydligare blir också behovet av att ta sig ur dem.

En ledare från tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!