Vanadin är en metall som används i stållegeringar för att göra dem mjukare, lättare och mindre känsliga för förslitning. Vanadin används därför i medicinska instrument, verktyg, knivar, cyklar och växellådor. Dessutom används vanadin i titanlegeringar för att göra dessa starkare och stabilare. I sådan sammanhang förekommer vanadin i jetmotorer, flygplan och tandimplantat. Dessutom har vanadin alltmer börjat användas till batterier.
Under lång tid stod uranbrytning för en stor del av vanadinproduktionen i världen, men numera byggs inga kärnkraftverk och brytningen av uran är därmed inte så stor. Följaktligen inte heller produktionen av vanadin som biprodukt från urangruvor. Idag bryts vanadin i gruvor i framförallt Sydafrika, Kina och Ryssland som tillsammans står för 97% av världsproduktionen.
Efterfrågan på vanadin ökar och i Sverige finns en av världens största kända vanadinfyndigheter, Häggån i Oviken, Jämtland. Problemet med denna fyndighet är att vanadinet finns i alunskiffer som också innehåller stora mänger uran (det är också en av världens största uranfyndigheter) och många andra problematiska och giftiga ämnen. Det är en låghaltig fyndighet så brytningen för att få fram vanadinet kräver stora brytningsområden och ger stora delar slagg, restprodukter. I fallet med Häggån kommer dessa rester att innehålla stora mängder av uran, som riskerar att lakas ut. Förutom vanadin och uran innehåller fyndigheten i Häggån också zink samt stora mängder nickel och molybden.
Att bryta alunskifferfyndigheter är problematiskt. I Sverige har det framförallt gjorts i syfte att framställa olja och brytningen har lämnat enorma slagghögar, varav en del brinner, och månliknande landskap efter sig. Landskap som är lika öde, övergivna och månliknande ännu, mer än 50 år sen brytningen slutade.
Det är uppenbart att det finns stora risker med brytning av alunskiffer och det finns ingen som kan hävda att utsläpp av giftiga ämnen inte kommer att ske från en gruva som bryter alunskiffer i syfte att framställa vanadin.
Samtidigt är det så att brytning av vanadin kan vara nödvändigt om vi vill minska förbrukningen av olja och rädda klimatet. Batterier krävs för att det ska vara möjligt med ett fossilfritt samhälle och vanadinbaserade batterier har en stor fördel framför andra batterier. De behöver inte bytas ut eller inte bytas ut lika ofta vilket gör dem mer miljövänliga och klimatvänliga än andra typer av batterier. Därför kan det vara nödvändigt att bryta vanadin. Och brytning i Sverige kommer med stor sannolikhet att vara miljömässigt bättre än brytning i fattiga länder. Kanske måste därför de miljömässiga riskerna med vanadinbrytning i Jämtland därför accepteras. I syfte att stoppa uppvärmingen av jorden, klimatförsämringarna.
