Bra av Chalmerstudenter om resurssvaga grupper och stadsplanering

I en artikel i ETC Göteborg skriver en grupp arkitekturstudenter på Chalmers som kallar sig Genusgruppen Chalmers Arkitektur följande:

För att kunna tala om en reell hållbar utveckling måste vi först synliggöra de maktstrukturer som bidrar till upprätthållandet av ett ojämlikt samhälle. Vi måste förstå vikten av representation av alla samhällsgrupper inom de instanser som på olika sätt är delaktiga i utvecklingen av staden, men också som underlag för vem vi planerar för. Trots att vi ibland kan luras att tro att vi lever i ett jämlikt samhälle så är detta inte fallet. Klyftorna ökar och kvinnor och utlandsfödda är underrepresenterade inom beslutsfattande organ såväl som i det offentliga rummet. Risken finns att resurssvaga grupper trängs undan från centrum när de som planerar utgörs av en priviligerad, vit, medelålders medelklass.

Det är i grunden en mycket bar debattartikel de skrivit med ett bra och korrekt innehåll. Jag håller med om i stort sett allt även om det är ganska flummigt och ordrikt skrivet på ett sätt som gör att substansen i artikeln lätt tappas bort i textmassan.

Problemet är dock att de utgår från en verklighet som inte finns och inte funnits på närmare ett halvt sekel. Dessutom verkar de ha en grund kunskap om historien. Det finns inga resurssvaga grupper som trängs undan från centrala Göteborg. De grupperna försvann i stort sett helt från de centrala delarna av Göteborg under 1970- och 1980-talen. De försvann med saneringsraseriet och rivningarna från 1960-talet och framåt.

Tidigare arbetarområden som Masthuggsbergen (Stigberget), Vegastaden, Annedal, Landala, Gårda och Olskroken försvann och ersattes med miljonprogramshus med lägenheter där de flesta inte hade råd att bo. Dessutom hade de flesta resurssvaga redan evakuerats och fått nya moderna lägenheter i stadsdelar som Högsbo, Järnbrott, Biskopsgården, Kortedala, Hammarkullen, Hjällbo, Backa osv. De närde ingen önskan att återvända till de omoderna lägenheterna i centrala Göteborg som istället intogs av ungdomar, unga människor från både arbetar-, medel- och överklass.

Det var dessa ungdomar som till slut lyckades stoppa rivningsraseriet och rädda stora delar av Haga, delar av Stigberget (övre delen av Masthuggsbergen), stora delar av landshövdingebebyggelsen i Majorna och Kungsladugård, delar av Olskroken, Bagaregården och Gamlestaden såväl som stenstaden i Masthugget, Olivedal, Kommendantsängen, Vasastaden, Lorensberg, Heden och delar av Stampen.. När dess områden sedan renoverades kunde bo kvar eller flytta. De flesta av dess ungdomar utbildade sig till olika medelklassyrken och till stor del bodde de kvar i de stadsdelar de rädda. Men nu hade de förvandlats från arbetarklassungdomar och medelklassungdomar till vuxen medelklass. Överklassungdomarna försvann till största delen till dyra villor och traditionella överklassområden.

Till stor del är det dessa personer (idag är vi mellan 50 och 80 år gamla) och deras barn (idag i 30-50-årsåldern) som idag styr stadsplanering, stadsutveckling och byggande. De är idag medelklass, men väldigt många härstammar från arbetarklassen.

Invandrare och kvinnor är underrepresenterade när det gäller stadsplanering, arkitektur och liknande. Både på bolagssidan och inom politiken. Både i processen och genomförandet. Arbetarklassen är sannolikt ännu mer underrepresenterad. Eftersom arbetarklassen utgör 40-50% av Sveriges befolkning så kan vi nog säga att arbetarklassen är mer underrepresenterad än kvinnor (50% av befolkningen) och invandrare (20% av befolkningen). Det är en aspekt som Genusgruppen Chalmers Arkitektur helt  glömmer bort.

Dessutom har de inga förslag på hur saker och ting ska åtgärdas. Deras artikel blir därmed väldigt gnällig och faktiskt ganska meningslös. Det finns skevheter och problem, men vad vill de?

Sen spelar det faktiskt mycket liten roll vilka som inkluderas i stadsplaneprocessen eller inte. De där med öppna möten, diskussioner och möjligheter att tycka till på internet och möten är överreklamerat. Sådnat gynnar främst medelklassen. Det som faktiskt styr är framförallt ekonomiska realiteter, dvs om någon kan tjäna pengar på byggandet. I andra hand påverkar också politiken. Istället är det därför de politiska systemen och grunderna för dem som ska demokratiseras för att öka svaga gruppers inflytande.

Det viktiga är som jag ser det att öka politikens inflytande på byggandet i stort, men minska den i det lilla. Planering ska skötas demokratiskt, dvs av de politiskt förtroendevalda och de som är anställda av dem. Exploatering ska ske i små enheter med liten detaljstyrning för det ökar möjligheten för resurssvaga grupper. Dessutom måste det återigen bli möjligt att bygga särskilda bostäder för folk med särskilda behov av alla möjliga slag (sociala skäl, ekonomiska skäl, psykiskt handikapp, fysiskt handikapp, ålder osv) både insprängda i annan bebyggelse och andra hus såväl som i separata fastigheter. Idag är det bara möjligt med hänsyn tagen till ålder (studenter, äldre) och i särskilda boenden för personer med mentala, psykiska eller fysiska handikapp). Allt måste inte vara anpassat till alla. Även detta skulle öka möjligheterna för resurssvaga grupper. Att ha regler om att alla fastigheter måste innehålla hyresbostäder (dvs även bostadsrättsföreningars hus och hus med ägarlägenheter) är också ett sätt att gynna resurssvaga grupper. Dessutom borde det vara möjligt att subventionera bostäder för resurssvaga grupper.

Inom politiken kan vi också genomföra kvotering. 50% av alla förtroendeposter på alla nivåer(inklusive partiernas valsedlar) ska besättas med kvinnor. 20% med invandrare. 40% arbetarklass. Att genomföra en sådan ordning inom politiken vore inte svårt. Det enda som krävs är lite politiskt mod. Kanske skulle det till en början vara lite komplicerat och praktiskt svårt men med en beslutad övergångsperiod på kanske 10 år så är det i högsta grad genomförbart och möjligt.

Advertisements