Vad vi äter är inte en moralisk fråga

Jag skrev häromdagen ett inlägg om vad vi bör undvika att äta och vad vi kan äta istället. Efter att ha läst en klok kommentar på facebook från en vän om mitt inlägg har jag nu bestämt för att komplettera inlägget. Det vi inte ska äta av klimat- och miljöskäl är importerat kött, importerade sojabönor och soja, ris och palmolja. Men det handlar inte om moral. Det handlar om politik. De 4 nämnda livsmedlen står för huvuddelen av världens avskogning och huvuddelen av livsmedlens utsläpp av växthusgaser.

Vi kan som konsumenter naturligtvis välja att minska vår enskilda konsumtion men för att verklige förändring ska komma till stånd krävs mer omfattande politiska åtgärder. Det som behövs är politiska beslut för att styra om vår konsumtion.

Det är exempelvis idag mycket svårt att undvika palmolja i livsmedel. Det finns i stort sett i alla margariner för att ge dem en bättre konsistens. Det är svårt att ersätta palmolja med rapsolja för då behöver rapsolja härdas för att ge margarinet en bra konsistens. Då skapas onyttiga och hälsofarliga transfetter. Så en viss mängd palmolja behövs sannolikt. I många andra länder går palmolja inte att ersätta, men just hos oss i Norden går det. Detta bör då vara certifierad palmolja från odlingar som inte bidragit till avskogning. En variant är att äta mer smör från inhemska nötkreatur och producerad i närområdet för att minimera djurens utsläpp av växthusgaser. Palmolja används dock även i djurfoder precis som sojamjöl vilket leder till att en skatt på importerat kött och allt kött som inte är naturbeteskött också delvis blir en indirekt skatt på palmolja. En skatt eller tull på all ocertifierad palmolja, palmoljefrön och produkter därav är dock en rimlig åtgärd som skulle kunna styra om konsumtionen i önskad riktning om skatten eller tullen var tillräckligt hög. I Sverige använd idag i huvudsak certifierad palmolja i den inhemska livsmedelsproduktionen.

När det gäller kött är det ganska lätt att åtgärda. En skatt eller tull på allt importerat kött samt på inhemskt producerat kött med undantag av naturbeteskött och ekokött skulle om skatten eller tullen var tillräckligt hög leda till ändrade konsumtionsmönster.

Även konsumtionen av ris liksom av andra exotiska spannmålssorter är lätt att åtgärda med tullar eller skatter. Konsumtionen skulle då styras om till pasta och potatis. Detta är också en åtgärd som fungerar hos oss, men inte i större delen av Asien.

Slutligen har vi sojabönor och sojaprodukter. Detta är ganska svårt att åtgärda. Dels används soja av veganer och vegetarianer som en viktig ersättning för kött, mjölkprodukter och fisk som proteinkälla, dels används sojamjöl i majoriteten av allt djurfoder inklusive foder till odlad lax. Sojamjöl har i stor utsträckning ersatt fiskmjöl i djurfoder. Detta betyder att de flesta djur som används för att producera livsmedel äter soja såvida det inte handlar om naturbeteskött. Men griskött, kycklingkött, ekokött av alla slag så länge det inte också är naturbeteskött, alla mjölkprodukter, odlad lax med mera produceras i allmänhet med hjälp av soja. Indirekt innebär dock en skatt på importerat kött och kött delvis också en skatt på soja. En lämplig åtgärd är dock att precis som med palmolja lägga en skatt eller tull på all soja, sojabönor och produkter därav som inte är certifierad. Certifierad soja bidrar inte till avskogning. Norsk laxodling och norska foderproducenter använder bara certifierad soja.

Vad som krävs för att konsumtionen ska kunna drivas i en klimatmässigt rimlig riktning är följaktligen:

  1. Skatt och/eller tull på importerat kött och inhemskt producerat kött som inte är naturbeteskött eller ekokött.
  2. Skatt och/eller tull på ocertifierad soja, sojabönor och produkter därav.
  3. Skatt och/eller tull på ocertifierad palmolja, palmoljefrön och produkter därav.
  4. Skatt och/eller tull på ris.

Rimligen borde såna åtgärder vidtas på europeisk nivå för att vara effektiva.

Läs också:

Advertisements