Inom vetenskapen talas det kritiskt om ”anekdotisk evidens”. Alltså ogiltig bevisföring av typen ”min farfar rökte som en borstbindare, var frisk som en nötkärna, och dog med hälsan kvar vid 98 års ålder – inte ett spår av cancer”.
På liknande felaktiga sätt har en feministisk insändare i GP bemötts av två personer. De verkar på fullt allvar tro att deras egna små personliga erfarenheter i livet utgör ett slags bevis mot feminismen.
Verkligheten är att forskning och statistik bevisar att kvinnor som grupp fortfarande diskrimineras och har mindre i lön och makt än män som grupp (själv är jag exempelvis lågavlönad och maktlös arbetare).
Felet med radikal feminism är inte att den bekämpar den ännu bristande jämställdheten mellan könen, utan att den generaliserar och fördömer hela det manliga könet som grupp.
De talar om ”mäns våld mot kvinnor” fast det bara är en liten grupp av män som hotar, slår och dödar kvinnor. Visst, män som grupp är överrepresenterade vad gäller våld och brott – inte minst mot kvinnor.
Men så är även andra grupper som ”ungdomar”, ”arbetare” och ”invandrare”. Ska vi då tala om ”ungas, arbetares och invandrares våld mot kvinnor”?
Nej, att kategorisera så, att dra alla i en grupp över en kam så lättvindigt – det är fel. Det är ”asskuldning” (min översättning av ”guilt by association”). Det är simpel sexism, ålderism, klassism och rasism!
Hans Norebrink, arbetare som aldrig slagit
