När en borgerlig ledarsida diskuterar planekonomi vet man att läget är ansträngt. Så när Dagens Nyheter (23/4) känner sig manade att skriva om klimatomställning med Kina som exempel så är det i sig ett sundhetstecken för den samtida debatten. Men att DN skulle behandla frågan med det allvar den kräver är förstås att hoppas på för mycket.
Dagens Nyheter replikerar de forskare som pekar på Kinas utbyggda vindkraftspark som en förebild för de åtaganden vi måste göra. DN rasslar med diktatur och varnar för planekonomins ineffektivitet med siffror hittade hos det näringslivsfinansierade forskningsinstitutet Ratio. Ledaren är partsinlaga med udden mot dem som anser att ”klimatomställningen går för långsamt” och budskapet är att vi skall sitta ned i båten och låta omställningen ha sin gång, ”med tusen små steg”.
Vad DN inte berättar är den smärtsamma sanningen, att vi faktiskt inte har någon omställning alls. Att vi tvärtom eskalerar utsläppen varje dag och därför lägger sten på den börda den verkliga omställningen kommer att innebära för alla som skall genomföra den. Stater subventionerar idag fossilindustrin, de bygger in större beroende och förlitar sig på ständigt ökande transporter. Vi går inte långsamt, vi rusar – men åt fel håll.
Den kapitalistiska ekonomin är oförmögen att hantera många av vår tids utmaningar, men ingen uppgift är så omöjlig som den att hushålla med jordens resurser. Vi kan (åtminstone i teorin) föreställa oss en borgerlig ordning utan kvinnohat, som är trans-inkluderande och har gjort upp med all rasism. Till och med en som klarar sig utan kolonial världsordning. Men aldrig kapitalism utan tillväxt. Kapitalismen är expansionens system och på detta område är den förmodligen ojämförligt effektiv. Den känner inga gränser, tillåter inga band och i längden inga regleringar. Just denna egenskap hos kapitalismen gör den idag till ett hot mot hela vår civilisation och mot tusentals arter.
Därför är det så viktigt för borgerliga opinionsbildare att omöjliggöra en saklig diskussion. Blicken som skådar bortom kapitalismens horisont skall alltid krökas och fixeras vid något avskräckande exempel. Svaret från miljörörelserna har då blivit att göra frågan opolitisk, eller snarare att de befinner sig ”bortom politiken” som Extinction Rebellion formulerar det. Och det är förstås riktigt att klimatkatastrofen är – eller åtminstone måste bli – en fråga som ställs bortom partipolitikens kortsiktiga spel, men det betyder inte att frågan är opolitisk. Tvärtom ställer just klimatomställningens nödvändighet frågan om makt och resursfördelning i centrum.
Så här ser ju utmaningen ut: Vi måste som samhälle skapa en ekonomisk ordning med minimalt slöseri, där varje utvunnen resurs tas till vara på bästa möjliga vis. Det innebär med nödvändighet ett slut på det materiella överflöd vi blivit vana vid, stora inskränkningar i konsumentens valfrihet mellan produkter (eftersom valfrihet alltid innebär att allt som väljs bort faktiskt produceras i onödan). Hur stora inskränkningar i vårt välstånd detta kommer innebära är svårt att veta. Allt vi producerar idag genererar ju ett enormt slöseri. Mat eldas upp, oanvända varor slängs och de som säljs är inte byggda för att hålla. Innebär minskat slöseri verkligen ett minskat välstånd? Det får framtiden utvisa. Vad vi däremot kan konstatera är att det enda sättet att genomföra den nödvändiga omställningen demokratiskt är om både bördorna och det som produceras delas lika. Det kräver samhällelig planering, det kräver demokratisk kontroll över produktionen och det kräver en radikal fördelningspolitik.
Då måste vi ställa frågorna om ägande och om makt i centrum – och det vänner är att prata politik. Vad vi kallar det och vilken färg vi sätter på flaggan är mindre viktigt.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
