Det målas ofta fram som om den nya politiska skalan handlar om värderingar snarare än fördelningspolitik. Nationalism mot liberalism, stängda gränser mot öppna, traditionalism mot progressivitet, hårt mot mjukt. För högern är det den perfekta politiska striden.
Det stenhårda och kalla samhällsbygge vi befinner oss mitt i, med sin överstatliga, marknadsstyrda, var-och-en-för-sig-politik kan lanseras som ett humanistiskt inkluderingsprojekt. Det chauvinistiska, reaktionära nationalistiska projekt som får stå som ”den enda oppositionen” kan å andra sidan också sälja in sitt kalla brutala högerbudskap som varma famnen för alla som känner sig vilsna i den globala shoppinggallerian av putsat stål och spegelblankt glas.
Två perfekta spegelbilder för ett högerprojekt som inte bryr sig ifall lönerna pressas ned genom arbetskraftsinvandring eller genom repressiv lagstiftning och propaganda om plikten mot nationen.
För nationalismen och nyliberalismen är varandras spegelbilder. De ser omvända ut men består i grunden av exakt samma beståndsdelar. Nyliberal politik kan lanseras som det enda realistiska alternativet till nationalismens mörker och vise versa. Och stora delar av vänstern har sprungit rätt i fällan.
Som i EU-frågan där vi nu har en del av vänstern som tänker sig att EU:s nyliberala fort Europa skulle kunna fungera som en bastion mot högernationalismen och å andra sidan en del som tror att allt EU-motstånd per automatik är progressivt. Båda sidor undergräver sin egen möjlighet att utgöra ett alternativ till en helt igenom destruktiv politisk logik, men värst ute är den vänster som fastnat i de reaktionära strömvirvlarna.
För en sak är det att inbilla sig att ett nyliberalt överstatligt projekt på något plan försvarar humanism, en helt annan är det att ställa sig i den motsatta ringhörnan och försöka spela på stämningar grundade i antisemitism, muslimhat och nationell hets.
Det som tidigare varit en outvecklad antirasistisk politik eller en brist på tilltro till människors självorganisering yttrar sig plötsligt som något betydligt obehagligare. Kommunistiska Partiet är en av de strömningar som på senare tid väckt uppmärksamhet genom sina nationalistiska tongångar.
När den globaliserade ekonomin tvingar människor att migrera för att kunna överleva är KP:s svar att ta ställning mot FN:s migrationsramverk under rubriken ”migration är ett sjukdomstecken i en hopplös värld”. Argumentationen är att människor måste ta strid för ett bättre samhälle istället för att fly, men den politiska logiken säger något helt annat; att migranter är murbräckor åt det globala kapitalet mot svenska arbetares villkor, som om Fort Europa inte var en lika integrerad del av nyliberalismen som arbetskraftsinvandring. ”Gå med i facket eller åk hem” skriver KP till polska arbetare och kallar det för ”proletär internationalism”.
Listan börjar bli lång på dessa ”kommunistiska” ställningstaganden; mot moskéer, mot ”medelklassvänstern” som ser ”migration som en lösning på världens problem och orättvisor”. Allt har gemensamt att det går att bortförklara. Polska byggarbetare bör ju organisera sig för bättre villkor, reaktionära islamister måste ju bekämpas och migration är ingen lösning i sig själv. Men det spelar också rakt i händerna på den populistiska högern och deras propaganda. På samma sätt som KP utmålar jordens fattigaste som verktyg för det globala kapitalet kan man nu anklaga KP för att göra sig till verktyg för den svenska extremhögern.
Det är en dum form av populism som bara fungerar för den som hoppas kunna dra till sig några nya anhängare genom att flirta med tidens stämningar. Dumt därför att det helt omintetgör möjligheten att stå i opposition. Opportunister får sällan någon framträdande roll i historieskrivningen. Det mest uppenbara tecknet på att vi lever i en reaktionär tid är inte att vänstern är svag utan när den inte förmår vara ett alternativ.
Så starka är högerkrafterna att de delar upp stora delar av arbetarrörelsen mellan sig när tydlig opposition behövs som allra mest. Inte för att en sådan nödvändigtvis vinner, utan för att någon måste organisera sig kring den historiska hypotesen, att en annan ordning – en annan värld – är möjlig.
Ursprungligen en ledare i Internationalen.
