En sak ska vara klar, det är vänstern och arbetarrörelsen som beslutar över sina egna förstamajdemonstrationer, inte borgerligheten och massmedia. Hetsen mot ”Samling vänsters” manifestation i Umeå skriver in sig i en lång historia av borgerlig vämjelse och motstånd mot första maj och dess olika uttryck. Samtidigt tycks vänsterföreträdare tagna på sängen av anklagelser om ”kommunister” i tåget och famlar i helt olika riktning. Medan Jonas Sjöstedt ursäktade sig för media med att Vänsterpartiet i Umeå ”begått ett misstag” som inte borde upprepas, förespråkade Gudrun Nordborg från V i Umeå ett så brett vänstersamarbete som möjligt. Hon försvarade samtidigt, enligt media, deltagandet av Kommunistiska Partiet (KP, fd Kpmlr) med att KP ”markerar mer socialism” och ”radikalare lösningar” än Vänsterpartiet och därför platsar under den gemensamma parollen om socialism.
Sedan 1890 har arbetare demonstrerat på första maj runt om i världen. Till en början ofta i hårda konfrontationer med det borgerliga samhället och gamla eliterna som inte tålde en sådan utmaning. Polis och militär användes för att rensa gatorna i europeiska storstäder och på andra håll, ofta med blodiga drabbningar som följd. Sverige tillhörde här undantagen med relativt fredliga möjligheter. En bit in i 1900-talet hade demonstrationsfriheten på första maj erövrats i flera industriländer, för att kastas tillbaka under första världskriget, återupprättas under de stormiga åren efter kriget, undertryckas under fascismens 1930-tal och andra världskriget för att åter ta gatorna i besittning och bli något självklart i allt fler stater – men långt ifrån alla – under efterkrigstiden. Idag angrips åter arbetarrörelsens och vänsterns självständiga majdemonstrationer inte bara i diktaturer och halvdiktaturer. Nazister och högerextremister försöker fysiskt erövra dagen medan borgerligheten öser sin galla över ”oansvariga” budskap och former.
Desto viktigare då att försvara förstamaj som arbetarrörelsens och vänsterns självständiga mobilisering utan att vika undan för motkrafterna. För socialister av den typ veckotidningen Internationalen företräder, har strävan efter arbetarrörelsens enhetsfront utgjort en bärande princip genom hela dess historia. Alla arbetar- och vänsterorganisationer borde förenas kring omedelbara kampfrågor för maximal kraftsamling, trots skillnaderna i de bredare perspektiven, ibland helt oöverstigliga.
Det klassiska exemplet på splittringens följder är den tyska arbetarrörelsens oförmåga att göra gemensam front mot nazismen i början på 1930-talet. För kommunisterna var socialdemokraterna socialpatrioterna som låtit arbetarklassen förblöda i världskriget, krossat den tyska revolutionen och låtit mörda Rosa Luxemburg. För socialdemokraterna var kommunisterna vänner av den begynnande stalintidens despoti och terror. Båda sidor hade rätt, men företrädde olika delar av den tyska arbetarrörelse som hotades till livet av nazismen. Om de förenats kring det omedelbara att stoppa Hitler hade världshistorien kunnat bli en annan.
Att jämföra med dagens en aning blygsammare fråga om första maj i Umeå kan förefalla löjeväckande men speglar ett grundläggande behov. Utan förenade krafter, i det lilla som i det stora, kring frågor där arbetarrörelsens och vänsterns olika falanger kan kämpa tillsammans, försvagas den sociala kraft som kan utgöra de arbetandes och underordnades kollektiva styrka.
Det betyder inte att utsudda skillnader. ”Kommunister” av KP:s typ står inte, som Nordborg enligt media uttryckte sig, för ”mer socialism” eller ”radikalare lösningar” än Vänsterpartiet eller Socialistiska Partiet. Tvärtom utgör organisationen programmatiskt en slags efterbörd av den nystalinism som under 1970-talet bar Stalinmärken på rockslagen och försvarade det bödelsvälde som förde den ryska revolutionen in i dess katastrofala återvändsgränd. Och därmed blockerade socialismen som frigörelseprojekt för generationer av människor, inte bara i öst.
Än idag söker KP och grupper av liknande slag vidmakthålla minnet av stalinismen som en form av förverkligad socialism i en hård tid. Det är den oförmågan att göra skillnad mellan arbetarklassens frigörelse och statsbyråkratisk despoti som får KP att försvara den nordkoreanska dynastin som socialistisk eller skräckregimer a la Assads i Syrien som progressiva och antiimperialistiska. Även KP:s nuvarande flirt med främlingsfientlighet ingår i traditionen. Avståndstagandet från det ”mångkulturella samhället” som lyfts i KP:s press, motståndet mot arbetskraftsinvandring liksom utvisning av papperslösa, den lokala kampanjen mot moskebygge (i Karlstad) och allmänna uppvärderingen av svenskhet kan ses som fortsättning av en tradition där kommunistpartierna försökte erövra nationalismen. De nationella tongångarna från sent 1930- och 40-talet långt in i 1970-talet, tävlade med socialdemokratin och borgerligheten i fosterländskhet.
De nationella budskapen tillsammans med applåderna för KP från Alternativ för Sverige och andra högerextremister, får många att oroas över vad de uppfattar som en ”rödbrun” utveckling hos KP, liknande den som ägt rum på andra håll i världen. Samtidigt gör många KP-medlemmar hedervärda insatser i försvar av strejkrätten, gemensam välfärd och för andra viktiga frågor – i daglig arbetar- och social kamp. Så uttrycks det komplexa i både politisk och mänsklig aktivitet. När den stalinistiska kommunistiska rörelsen var som starkast och försvarade det mest ödesdigra förtrycket i öst satte samtidigt miljontals medlemmar världen runt livet på spel i kampen mot fascism och kapitalistiskt förtryck.
I vad mån KP:s deltagande i gemensam första majdemonstration i Umeå bidrar till gemensam front och kollektiv styrka eller driver bort viktiga samhällsgrupper och rörelser vilkas plats borde vara hos vänstern och arbetarrörelsen, har inget självklart svar.
Men det är en sak för vänstern att diskutera, inte för borgerligheten som vill radera ut socialismen på första maj och alla andra dagar över huvudtaget.
Håkan Blomqvist
Ursprungligen publicerad i Internationalen.
