Tjecko-Slovakisk tragedi

Det omaka paretBoknytt
Det omaka paret
Ingmar Karlsson
Historiska media

Tjecko-Slovakisk tragedi

Det finns inget norsk-svenskt folk, och därför blev det ingen nation Sverige-Norge. Det fanns inget sydslaviskt folk, och därför fungerade inte i längden den flerreligiösa mångkulturella konstruktionen Jugoslavien (”Sydslavien”). Dagens Bosnien har samma avsaknad av nationskänsla, etniskt splittrat som det är mellan katolska kroater, ortodoxa serbier och muslimska bosniaker.

Liknande nationalitetsproblem ledde till att den artificiella tvåfolks-skapelsen Tjeckoslovakien upplöstes i två helt självständiga nationalstater efter ”kommunismens fall”. De fanns inget tjeckoslavistiskt ”vi”, ingen delad civil offentlighet, ingen tjeckoslovakisk nationell solidaritet, inget gemensamt språk för demokratisk debatt.

Demokrati betyder utövad folkmakt, men här fanns två folk som inte kom överens. Där slovakerna kände sig diskriminerade, och tjeckerna såg sig som mer avancerade och trygga i maktens centralkoncentration till Prag. Bokens titel beskriver det kort: ”Det omaka paret – Tjeckernas och slovakernas historia”.

Flitige och kunnige författaren Ingmar Karlsson vet vad han talar om i nationsfrågan efter fem år som ambassadör i Tjeckien och Slovakien – och dessutom är han gift med en slovakiska.

Det var slovakernas lillebrors- och ”annorlundakänsla” (jämför med Norge) som nästan obönhörligen ledde fram till den fredliga skilsmässan mellan de två små nya och relativt okända nationerna i Europas mitt.

Ingmar Karlsson betonar ländernas olikhet. Tjeckien är urbant, liberalt, västorienterat, industrialiserat, med ett protestantiskt arv. Slovakien är ruralt men även industrialiserat under socialistregimen – det är religiöst, katolskt, mer (pan)slaviskt, och med ett outvecklat demokratiskt arv.

Tjeckerna var i hundratals år historiskt förtryckta av Österrike (och även Tyskland). Slovakien var i tusen år dominerat av Ungern. Först efter första världskriget 1918 – med tidens vurm för nationellt självbestämmande – blev de fria som det nyskapade landet Tjeckoslovakien.

Två olika folk, två skilda nationer. Föredömligt skildrade av författaren. En kunskapslucka är fylld, då många svenskar nog inte vet mer om länderna än det populära turistbesöket i pittoreska Prag.

Ja, många minns nog även den frihetliga Pragvåren 1968 – ”Socialismen med ett mänskligt ansikte”. Efter nationstemat behandlas utförligt även frigörelsen från Sovjetdominansen, samt övergången från statssocialism till privatkapitalism, från diktatur till demokrati.

De idealistiska ofta ”opolitiska” demokratiska dissidenterna och medborgarrättskämparna från Pragvåren och framåt fortsatte att kämpa efter Warzavapaktsinvasionen. Men de hamnade utanför och i opposition i samhället. Det blev inte dessa goda krafter som i första hand kom att definiera postkommunistiska Tjeckien och Slovakien i deras färd mot EU och NATO.

De som tog plats i den nya staten och dess marknadsekonomi var istället bland annat de lägre teknokratiska administrativa och yrkeskunniga delarna av den statssocialistiska byråkratin, den kommunistiska maktapparaten, förklarar författaren.

Med sina kunskaper kunde de göra karriär i de nya kapitalistiska staterna Tjeckien och Slovakien. De kallades ”den grå zonen” och utvecklingen benämner Ingmar Karlsson som ”den grå zonens triumf”.

Inte nog med det. Det icke-reformerade kommunistpartiet levde kvar och kunde ibland få relativt höga röstsiffror i protest mot korruption och ekonomiska problem. Men andra högre delar av den gamla röda realsocialistiska eliten omvandlade sig själva till delar av den nya privata borgerliga överklassen som tog form (precis som skedde i Ryssland efter Sovjetunionens fall).

De använde sina gamla utarbetade politikerkontakter och makterfarenheter till att tillsammans byta upp sig från gammal röd elit till ny blå elit. Det var mer lönsamt för dem att anamma nyliberalismen med dess växande ekonomiska klyftor (om de själva hamnade på samhällstoppen och inte på dess botten förstås). Om privatiseringspolitikens nya kapitalägarklass i Slovakien skriver Ingmar Karlsson:

”Den utgjordes inte av unga dynamiska entreprenörer utan av den gamla kommunistnomenklaturen, alltför ofta dessutom i samarbete med den tidigare säkerhetspolisen. På samma sätt som i Tjeckien omvandlades gamla kommunistiska nätverk till kapitalistiska. Exkommunistiska bankmän lånade ut pengar till exkommunistiska företagsledare för ömsesidig vinning men utan hållbara ekonomiska kalkyler eller kommersiella bevekelsegrunder.”

Efter östblockets sammanbrott kom Pragkuppen 1948 att diskuteras (då kommunistpartiet i en slags statskupp med visst fackligt och folkligt stöd – runt 35 procent i val – tog över makten i vad som i praktiken blev en auktionär stalinistisk enpartidiktatur). Man började utreda de ökända politiska skådeprocesserna på 50-talet då många ledande kommunister förlorade livet i kallakrigsparanoian och maktkampen i partitoppen.

Rudolf Slansky var en ledande judisk kommunist i Tjeckoslovakien. I en trist efterapning av den gamla tesen att revolutionen äter sina egna barn blev han anklagad för förräderi och konspiration mot socialismen, avrättad genom hängning, kremerad till aska, och respektlöst strödd på en vintrig väg utanför Prag. Brottet sades vara ”trotskistiska-titoist-sionistiska aktiviteter i den amerikanska imperialismens tjänst”.

Slansky skrev själv till partiet okunnig om varför han fängslats. Men han mördades ändå och ett skäl som ytterligare anfördes av huvudåklagaren Josef Urvalek var att Slansky ”härstammade från en gammal judisk familj. Han är det stora hoppet för judarna inom det kommunistiska partiet.”

Det stämmer med andra böcker jag läst att de kommunistiska regimerna i Östeuropa offrade flera av sina egna judiska kommunistledare för att få större stöd i den stora antisemitiska folkliga opinionen som alltför ofta präglat östra Europa (inte minst Polen där många koncentrationsläger för folkmord på judarna upprättades av nazisterna med stöd av vissa polacker, samma opinion som 1968 fördrev judar från ett Polen som då närmast blivit så judefritt som Hitler önskade – mina högst indignerade kommentarer).

Slansky och andra oskyldiga blev med tiden rehabiliterade, men jag skulle önska att Ingmar Karlsson hade skrivit mer om vad som kom fram i de öppnade partiarkiven från 50-talet. Vad låg bakom de hutlöst sanslösa anklagelserna som väl inte ens kommunistpartiet självt rimligen kunde tro på?

Var det hela bara intern maktkamp och simpelt judehat? Vem hittade på de absurda lögnerna och har de straffats, gjort självkritik? Ingmar Karlsson borde kunna reda ut detta, speciellt som han i Prag blev bekant med Rudolt Slanskys son. Kanske i nästa upplaga av boken?

Ett annat intressant historiskt tema som hade kunnat utvecklas mer i boken är bland andra den tjeckiske reformatorn Hus idésådd av protestantisk och radikal kristendom i det medeltida Västeuropa. Som taboriterna vilka var motståndare till privat egendom och utvecklade sia tankar i en egen stad söder om Prag – hur fungerade deras gemensamägande samhälle?

Apropå det så ville många tjecker och slovaker efter förvandlingen från Sovjetsatellit(er) till västländer ändå behålla åtminstone delar av det statliga ägandet av ekonomin, i någon slags humanitär och demokratisk form av socialism. Men idéerna var vaga, realsocialismen komprometterad, och de som ville ha liberal kapitalistisk ekonomi var säkrare på sin sak – och mer drivande.

Men vidare i övergångstemat från statlig till privat ekonomi. Det var förstås inte bara kappvändande ex-kommunister som armbågade i sig fram till statusen, makten och köttgrytorna i marknadsekonomins och den borgerliga politikens Tjeckien och Slovakien.

Där fanns också hårda maktmänniskor, rika cyniska företagare, reaktionära populister, fascister, nazister (!?), (kristna) antisemiter, antiziganister, xenofober, motståndare till minoritetsrättigheter, fanatiska ultranationalister, dogmatiska nyliberaler, Putinvänner, islamofober (”paradera svin utanför moskéerna”), asyl- och migrationsmotståndare, klimatförnekare, auktoritära illiberala ledare som tummade på demokratin. Som löken på laxen beställningsmord på grävande journalister…

”I sanning en europeisk tragedi”, som Ingmar Karlsson träffande sammanfattar den beklagansvärda och sorgliga utvecklingen i det land som i Pragvåren framstod som ett hopp om en löftesrik framtid i central-öst-Europa.

Hans Norebrink

# Det kunde gärna ha stått mer om Tjeckiens delar Böhmen, Mähren och Schlesien. Den religiösa utvecklingen i Tjeckien mellan medeltid och nutid är också bristfälligt skildrad.

# I jämförelse med Ingmar Karlssons andra fina böcker känns denna mer som traditionell historieskrivning. Mer detaljer än sammanfattande helhet. Mer träd än skog. Fler kartor hade också underlättat.

# En intressant detalj är att det kommunistiska radarparet Karl Marx och Friedrich Engels båda uttalade sig nedsättande om de små slaviska nationernas självständighetskamp (de såg med tyska ögon så att säga). Filosofen och den romantiska nationalismens Johann Gottfried Herder såg däremot en ljus framtid för de slaviska folken trots att de hotades av ”krigiska tyskar”. Herder såg nationernas språk som grund för folksjälen.

# I Anders Carlssons (Kommunistiska Partiet) nya bok ”Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten” skildras en liknande utveckling i Ryssland som i Tjeckoslovakien. En del av den härskande och privilegierade kommunistiska byråkratin ombildar sig även där till en del av den nya kapitalistklassen (kanske samma utveckling i hela Östeuropa? – hoppas någon skriver om det).

# En positiv utveckling i eländet: I årets val 2019 i Slovakien blev den kvinnliga liberala miljöaktivisten Zuzana Caputová president.

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!