Kvällstidningarna var snabba att kora Sverigedemokraterna som EU-valets stora segrare och prydde löpsedlarna med champagneskålande reaktionärer. Det passar vår tids förenklade medieklimat, men i ärlighetens namn kräver kvällstidningarnas vinst- och förlustmatte att man inte låtsas om att det var riksdagsval i höstas. Sett i en ettårig belysning istället för en femårig har ju SD backat och de stora ”förlorarna” Miljöpartiet har tagit sig från att nästan trilla ur riksdagen till över elva procent. Nej, sanningen är snarare att EU-valet var ett val utan tydliga segrare.
Däremot framstår Sverige allt mer som ett genomsnittsland i västra Europa. Nyliberal höger, nationalistisk höger, konservativ höger, ingen är stark nog att tydligt ta ledningen men tillsammans är de den dominerande politiska kraften. Och vänstern har hamnat helt i bakvattnet. Så vad skall vi nu ta med oss från detta valresultat?
Den första läxan är att vänsterpopulistiska projekt kan inte komma med någon quick fix när högern så totalt dominerar det europeiska politiska klimatet. Detta om något visar det spanska exemplet där Podemos gått från uppfriskande subversiv valvinnarmaskin till att snarast likna ett forum för personliga vendettor inom ledarskiktet.
Starkast stod partiet på de platser där man fokuserat på att bygga en levande gräsrotsrörelse, svagast där ledarna försökt säkra sitt inflytande genom parlamentariska allianser. De vänsterpopulistiska formler som var så heta för några år sedan har snabbt visat sig begränsade. Smart medial logik och intern toppstyrning var effektiva i att etablera Podemos, men när luften går ur är den trägna gräsrotsorganiseringen vad som kan rädda partibygget.
Å andra sidan var inte heller den traditionella vänstern särskilt framgångsrik. Vänsterpartiet lyckades varken fånga upp Socialdemokraternas eller Feministiskt Initiativs väljartapp. Miljöpartiet fick ingen större Greta-effekt. Att bedriva valrörelse som vore det 1995 välter inga politiska spelplaner. När det råder akut behov av en radikal klimatpolitik, när allt fler människor börjar inse hur allvarligt läget faktiskt är, vad är det då som hindrar (potentiellt) systemkritiska partier från att gå framåt? Är det inte just det faktum att även om rödgröna partier kanske säger att läget är allvarligt, så agerar de inte som om att det är så.
Vänsterpartiet ställde upp med en sedvanlig valkampanj. Detsamma gjorde Miljöpartiet. Ungefär så har valkampanjer sett ut i hundra år. Det mobiliserar ingen, väcker ingen ur apatin. Alla radikala framgångar vi sett på senare år har haft en sak gemensamt – det gäller faktiskt även de högerradikala framgångarna – och det är karaktären av att detta är akut, detta håller inte längre, nu måste vi göra annorlunda. Med just detta ”ya basta” vinner man människor som av olika anledningar känner att det inte kan fortsätta ”så här”.
För vad är det som gjort högerdominansen så kompakt egentligen? Ja, främst det låga valdeltagandet. I höginkomsttagarområdena gick folk och röstade, i fattiga områden stannade folk hemma. Sveriges befolkning har alltså inte nödvändigtvis blivit mer höger, men de som mest behöver representation känner ingen tilltro till politiken. Detta faktum är inte någon seger för Swexit-anhängarna, ingen käftsmäll riktad mot eliten. Bryssel skakar inte i sina fundament när samhällets växande förlorarskaror ger upp. Men för en vänster som önskar bli en kraft att räkna med måste uppgiften vara tydlig.
Främst handlar det inte om att vinna väljare som idag lagt sin röst på andra partier, utan om att engagera dem som tappat tron. För den uppdämda ilskan finns där, insikten om att varje chans till förändring är dyrbar. Den potentialen kan bli så mycket mer än en mobilisering mot bensinpriserna, om vi tar den på allvar.
En ledare från tidningen Internationalen
