Inget nytt i polisens rapport om utsatta områden

Polisens lista på utsatta områden är ungefär densamma som tidigare år. Några områden ramlar bort jämfört med förra året och några områden har tillkommit. Polisen tittar på fyra saker:

  • De boendes benägenhet att delta i rättsprocessen
  • Polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag
  • Eventuella parallella samhällsstrukturer
  • Extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen

Det är tredje gången polisen skapar en nationell lägesbild över utsatta områden. Lägesbilden ligger till grund för polisens nationella strategiska beslut. Den utgör enligt polisen även grunden för de myndighetsgemensamma prioriteringarna av utsatta områden och fungerar som ett strukturerat underlag för att samverka med kommuner och därmed öka tryggheten och säkerheten för invånarna.

Lägesbilden bygger på uppgifter från landets samtliga 97 lokalpolisområden. Alla lokalpolisområden har använt sig av samma metod och modeller för att kartlägga vilka problem som finns, var i områdena problemen är mest förekommande och vilka individer som orsakar dem.

– Antalet utsatta områden är marginellt färre jämfört med lägesbilden 2017, men vi ser en förbättring i många områden. Både polis och kommuner har ökat det lokala brottsförebyggande arbetet och polisen möts av mindre öppet våld. Att vi kan utföra vårt uppdrag är ett första steg på vägen för att andra aktörer ska kunna arbeta på plats med trygghetsskapande åtgärder i områdena, säger Linda H Staaf, chef för underrättelseenheten vid Noa som ansvarar för lägesbilden.

Brottsligheten är dock fortfarande mycket lägre i de utsatta områdena än i centrala delar av städerna.

Lokalt i Göteborg är brottsligheten mycket högre i centrum, dvs i stadsdelar som Nordstan, Inom vallgraven, Lorensberg och Masthugget. Narkotikabruk och alkoholmissbruk är betydligt mindre i stadsdelar som Hjällbo, Hammarkullen, Bergsjön, Lövgärdet, Rannebergen, Backa, Biskopsgården och Tynnered än i stadsdelar som Kungsladugård, Majorna, Stigberget, Masthugget och Olivedal.

Men det finns ingen våldsbejakande islamistisk extremism i innerstadsområden. Det finns det inte i förorterna heller. Våldsbejakande islamistiska extremism spelar mycket liten roll och saknas helt i de flesta så kallat utsatta områden. Problemet med detta är kraftigt överdrivet.

Men i Hammarkullen och Hjällbo finns ju den där hemska familjen. Ali Khan. Flertalet personer med det namnet är inte kriminella och har aldrig begått ett brott. Men de som är det utgör ett problem. Det är klart att folk är rädda för dem, men de styr ingenting. De flesta hatar dem. Förekomsten av den typen av familjer är dock inget nytt. På 1970-talet fanns det en annan sådan familj. Den hette Magnusson. Märkligt nog fanns de i samma stadsdelar som Ali Khan.

Parallella strukturer har alltid funnits i arbetarklassområden. Därför att arbetarklassen och de allra fattigaste ofta upplever att samhället skiter i dem och att polisen behandlar dem illa. Varför samarbeta med någon som behandlar dem illa? Så har det alltid varit. Även när jag tillhörde de unga i ett sådant område på 1970-talet.

Läs mer:

Advertisements