Är det bara att göra stad av förorterna så löser sig problemen?

Mark Isitt är en arkitekturskribent i GP som ofta brukar skriva oinitierade och okunniga drapor om delar av Göteborg stad. Han skriver för all del även en del intressant. Hans två artiklar om Göteborgs förorter och deras människofientliga stadsplaner och strukturer hör till de senare. Men han gör det också lite väl enkelt för sig och glömmer bort den bakomliggande historien. Framförallt den första av de två artiklarna är intressant då han menar att segregation var en del av planen när förorterna byggdes. Sannolikt har han helt rätt.

Funktionsåtskillnad var en del av planen, industrier skulle ligga på vissa ställen i staden, kontor i andra områden och vi skulle bo i separata stadsdelar utan fabriker och kontor. Sovstäder.

Olika sovstäder byggdes sen för olika samhällsklasser. Hyreshuskaserner för de fattigaste som evakuerades eller kördes bort från landshövdingehusstadsdelar i centrum. Bostadsrättsområden för de lite bättre betalda arbetarna och för tjänstemännen på kontoren. Radhusområden för tjänstemännen och separata flotta villaområden för de rika. Allt långt från ett centrum som sakta förföll till slum och som var tänkt att rivas och ersättas med sterila kontorsområden en inga bostäder. Hade den tidens planerar fått igenom alla sina planer hade Vasastaden, Haga, Majorna, Kungsladugård, Lunden, Bagaregården och Gamlestaden samt Krokslätt och Örgrytes villaområden mitt i stan inte funnits kvar.

Men Isitt har också fel då han i sin första artikel inte tar hänsyn till historien. Det var inte miljonprogrammet som orsakade och skapade denna vansinniga planering. Miljonprogrammet var kulmen på en utveckling som i Göteborg pågått sen Albert Lilienberg blev stadsarkitekt i början av 1900-talet. Albert Lilienberg planerade vackra områden med en fungerande stadsstruktur. Men det var funktionsuppdelade, inte blandstad. Se på Landala egnahem, Bagaregården och Kungsladugård. Han ville riva hela Krokslätt och många andra områden.

När Lilienberg ersattes av Uno Åhrén blev det än värre. Uno Åhrén slutade planera en fungerande stad och skapade sådana områden som övre Johanneberg. Andra stadsdelar i samma anda är bl.a. Sandarna, Torpa och Nylöse. Hans stadsplaner skapades utifrån politiskt ideologiska tankegångar utan koppling till verkligheten. Precis som för Lilienberg handlade det om funktionsåtskillnad men nu skapades också segregation genom att stora områden planerades för en viss samhällsklass. Arbetare (Sandarna), medelklass (Johanneberg) och överklass (Skår) fick olika nya stadsdelar. Dessutom skapades döda områden, utan socialt liv, utan människor på gatorna.

Sen var det dags för rivningar av de socialt fungerande arbetarområdena i centrum och då planerades och byggdes områden som Biskopsgården, Slätta damm, Kyrkbyn, Brunnsbo, Kortedala, Guldheden, Gråberget, Högsbohöjd, Högsbotorp, Frölunda, Rud och Järnbrott. Industriområden och industrier som Högsbo, Volvo Torslandaverken och Arendalsvarvet planerades och byggdes. Klart och tydlig avskilda från bostadsområdena. I Torslandafabrikens och Arendalsvarvet fall dessutom väldigt långt från bostadsområdena. Stadsplaneringen omöjliggjorde ett socialt liv. Mellan bostaden och arbetet skulle bilen användas och biltrafikleder skar sönder och delade upp staden. Den nya områdena planerade med gator som avskiljde människor från bilar, skilde kollektivtrafik från bilgator och bostäder och byggde in en i trygghet genom att social kontroll och mänskliga möten faktiskt byggdes bort.

Till slut byggdes miljonprogrammet med stadsdelar som Hjällbo, Eriksbo, Hammarkullen, Gårdsten, Lövgärdet, Rannebergen, Gärdsås, Bergsjön,Backa, Kärra, Länsmansgården, Nya Masthugget i Masthuggsbergen (Stigberget), Flatås, Kaverös och Tynnered. Skapandet av dessa stadsdelar är vad Isitt skriver om. Men det som ledde fram till detta bostadspolitiska program glömmer han bort. Förutom den ideologin jag här skrivit om var det också trångboddhet, fattigdom och slum.

De som planerade den moderna klassåtskilda och funktionsåtskilda staden vill också bygga bort fattigdom och misär. De gick inte så bra för fattigdom och misär handlar i huvudsak inte om hur en stad är byggd även om det sannolikt har stor betydelse för upplevd trygghet och trivsel. Vad stadsplanerarna från 1930-talet var att de flyttade sociala problem från fattiga områden i innerstaden till fattiga områden i stadens utkanter. Rika flyttades från innerstaden till flotta villaområden vid kusten. Därför fungerar inte heller Mark Isitts stora plan som går ut på att bygga ”en riktig stad” och på så sätt få bort de sociala problem som finns i Göteborgs arbetarförorter. Det krävs också helt andra saker. Om denna aspekt skriver jag i ett annat inlägg.

Läs mer:

 

 

 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!