Rekordsnabbt, bara två veckor efter att de dunkats igenom i riksdagen, trädde förändringarna i Medbestämmandelagen i kraft i måndags. De förändringar som utretts under namnet ”Utvidgad fredsplikt”, vilket på normalsvenska betyder ”minskad strejkrätt”. Det enda som är helt säkert är att ingen fullt ut vet vilka konsekvenserna kommer att bli. Inte de riksdagspartier som röstade igenom lagen. Inte heller de fackliga representanter som skrev förändringsförslagen tillsammans med företagens jurister och helt klart inte den regering som lade fram förslaget.
Jo, en sak till är säker: att det stärker arbetsgivarna på fackföreningarnas bekostnad. Det är ju själva poängen med den. Svenskt Näringsliv kan bocka av en punkt på sin önskelista. Beslutet är ett nederlag för alla som kämpat mot försämringar i strejkrätten men också för alla arbetare och tjänstemän som inte gjort det.
I stort sett alla fackliga ledningar var fram till 4 juni 2018 eniga om att fördöma alla förslag om att försvaga strejkrätten, ända till dess att den egna högsta ledningen i hemlighet kom överens med Svenskt Näringsliv om det förslag som nu blivit lag. Det är viktigt att lära sig av denna förlust, inte minst eftersom nästa fråga på direktörernas önskelista redan är på gång att förberedas, en försvagning av LAS, Lagen om anställningsskydd.
Metoden att få igenom nästa antifackliga lagändring kommer att vara densamma som i strejkfrågan. Först en utredning. Sedan kommer det att börja läcka ut uppgifter om hotfulla lagförslag. Uppgifter som de fackliga ledningarna sedan använder som argument för att de måste göra upp med företagen för att förhindra något värre.
Det enda som kommer att skilja sig åt är att förhandlingarna inte behöver ske så hemligt. Inte så att medlemmarna i de olika facken kommer att få något inflytande – det skulle ju riskera hela processen! – för vad som kan komma att hända är redan offentligt. Troligen kommer de även att ”agna” med några lösa förslag om utbildning för att de som blir uppsagda åter ska bli ”anställningsbara”, detta vidriga ord som säger att arbetslösheten är individernas fel.
Även om det finns en majoritet för kraftiga försämringar av anställningsskyddet i riksdagen är det möjligt att sätta stopp för alla sådana förslag. Men ska resultatet inte bli detsamma som i strejkrättsfrågan behöver den opinion som finns till stöd för anställningsskyddet organiseras på ett betydligt kraftfullare sätt. Eftersom frågan om anställningsskydd uppfattas som mer vardagsnära för de flesta människor än strejkrätten borde förutsättningarna att bygga en sådan bred rörelse finnas. Under förutsättning att den byggs på rätt sätt.
Vi kan varken lita till parlamentariskt spel eller aldrig så barska uttalanden från fackliga förbundsledningar. Att Pappers ledning nu hoppat av LAS-förhandlingarna är utmärkt men vi minns också hur de och Byggnads svalde sin beska kritik mot strejkförslaget och kovände på bara en vecka i våras. Deras hot och löften är värda noll och intet när partipiskan viner. Den rörelse som krävs kan inte heller byggas genom att samla de ideologiskt motiverade, de mest ”radikala”.
Hotet mot LAS kan bara stoppas av en kraftfull opinion underifrån i fackföreningarna, byggd på arbetsplatserna kring det gemensamma intresset hos alla arbetande.
En ledare från tidningen Internationalen (språkligt redigerad)
