Boknytt
Degrowth
Giorgos Kallis
Agenda Publishing
Grönrött ekoalternativ
Det är inte lätt att få grepp om vare sig termen degrowth (nerväxt? avväxt? nolltillväxt?) eller den spretiga sociala rörelse som samsas under detta slagord.
I grunden handlar det förstås om det ovedersägliga faktum att en evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld – planetens (materiella) resurser och (fossila) energi har en yttersta gräns.
Fast det handlar ändå inte om nolltillväxt globalt, fattiga länder kan behöva växa materiellt, vi rika bromsa in. Tillväxten kan också öka om den på något sätt kan sluta förstöra miljö och klimat.
Teoretiskt sett skulle teknologiska mirakeluppfinningar och reformerad kapitalism kunna klara det, men det är politiskt och klassmässigt omöjligt – de rika vill behålla status quo. Och en sådan ekonomi skulle i praktiken bli anti-kapitalistisk, menar författaren.
Den ekonomiska tillväxten skulle också kunna öka via mer ”rena” satsningar på vård, service, kultur, demokratisering, allmännytta (rakt motsatt elit-profit-kapitalismen, min kommentar).
Detta med tankebas i den växande lyckoforskningen som anser att det snarare är långvariga och omfattande mänskliga relationer än kortsiktigt glädjegivande ägande av nya materiella saker som ger människor lycka och välmående.
Boken sammanfattar en mängd nytänkande radikalprogressiva böcker på senare år. Den sammanfattar även den mångsidiga degrowth-rörelsen, dess talesmän och dess kritiker.
Det är viktigt, ambitiöst, heltäckande och superdetaljerat. Mycket å ena sidan, å andra sidan. Särskilt sista kapitlet (Controversies, debates and future research”) var för tanketätt och ekonomidetaljerat för mig. Maffigt värre! ”Landa i en slutlig slutsats”; önskar man.
Degrowth handlar exempelvis inte om en annan ekonomi. Det är en (ny)liberal myt att ekonomin skulle kunna vara en autonom självstyrande sfär i samhället (som marknadsfundamentalisterna hävdar).
Ekonomin är tvärtom alltid en del av politik och kultur. Så degrowth kräver ett annorlunda alternativt samhälle. Som i praktiken blir en slags kooperativ självförvaltande frihetlig socialism. Vilket Giorgos Kallis menar (i varje fall kraftigt mellan raderna).
I kapitlet ”The Utopia of Degrowth” skissar han fram konturerna av det framtida grönröda samhällsalternativet: Återinbäddning av ekonomin i samhället – socialt och politiskt. Ett jämlikt klasslöst samhälle utan exploatering av vare sig klasser eller fattiga länder i Syd (antikolonialism antiimperialism).
Direktdemokrati på gräsrotsnivå och olika demokratiska nivåer. Lokaliserad produktion och konsumtion. Vi slår samman, delar och styr våra gemensamma resurser och allmänningar i kommunalistisk anda.
Vidare skiftar vi den materiella produktionen till ”produktion” som gynnar mänskliga relationer och ”oproduktiva utgifter”. Vårdarbete uppvärderas och avprivatiseras. En degrowth-ekonomi blir mångsidig med plats för privatägande. Men produktionen kommer mestadels att ske i demokratiska kooperativ styrda av arbetare/anställda och brukare. Ekonomin ”avvarufieras” och ”avprofitiseras”.
Några andra nerslag i boken; ”Socialiserad ekonomi”. ”Gemensam före privat egendom”. ”Arbetarkontroll över produktionsmedlen via kooperativ”. ”Ekonomisk demokrati”. ”Solidaritetsekonomi”. ”Maxi- och minilöner för att stoppa statuskonsumtion”. ”Begränsning av reklam”.
”Produktionen sker (materiellt) lokalt – baserad på öppen global (idémässig) kunskap”. ”Reparation och återvinning”. ”Minskad materiell produktion kompenseras med ”an investment in the production of public and relational goods”. ”Degrowth (eco)socialism or barbarism”.
Mycket handlar om decentralisering och småskalighet (via arbetsplatser och småkommuner) för att få direkt, deltagande, aktiv, vardaglig gräsrotsdemokrati och folklig kontroll av allt styre. Storskaliga tekniska expertstyrda samhällssystem kan svårligen vara ”djupdemokratiska” (daglig folkmakt) och egalitära (jämlikhetsinriktade).
Det behövs ett småskaligt samhälle direkt styrt av folket, men vissa frågor kommer fortfarande med nödvändighet att delegeras upp i samhället (och vissa beslut måste fattas på global nivå som många miljö- och klimatfrågor, min kommentar).
Den gamla realsocialismen (”kommunismen”) varken var eller är ett framtidsideal för samhällsbyggen, enligt författaren, som är en ”ICREA Professor in the Institute of Environmental Science and Technology at Universitat Autónoma de Barcelona” i Spanien.
Liksom kapitalismen var realsocialismen storskalig, elitistiskt toppstyrd, tillväxtinriktad och miljöförstörande. Därtill ett byråkratiskt klassamhälle med samma sociala hierarki som kapitalismen (även om formerna varierade, min kommentar).
Marxismens sanningsmonopol och deterministiska (ödesbundna) historie- och framtidssyn avfärdas i boken. Det nya degrowth-samhälles-projektet bygger idag och i morgon på en mångfald av möjliga tankar och förslag – vilket ses som en styrka. Inget färdigt samhällsrecept alltså.
Global tillväxt är omöjlig i längden. Den är dessutom varken naturlig eller oundviklig. Inte heller socialt önskvärd. Ekologiskt sett är den en katastrof. Den är heller inte nödvändig, hävdar författaren.
Boken ”Degrowth” (200 matiga sidor) är som en blombukett av ängens alla vackra blommor. En regnbåge av goda tankar. Jag kan i princip instämma i allt utom lovorden för lathet och kraven på förkortad arbetstid. Motsägelsefullt menar ju samtidigt boken att ett samhälle utan fossilenergi och resursslöseri kan komma att kräva mer (och hårdare) mänskligt arbete…
Men boken ställer efter de goda tankarna samma (ofta obesvarade) frågor som jag ställer mig: ”Erk du Maja du, så ska vi hat, men var ska vi tat?”. Hur kommer vi konkret från dagens allsmäktiga globala kapitalism till en lyckligare, enklare, jämlikare och mer demokratisk framtid?
Hur övervinner vi tillväxtkapitalismen som har universellt idémomopol (hegemoni, se Gramsci) långt in i arbetarleden? När vanligt folk knappast jublar över förslaget att byta prylkonsumtion nu mot själsligt välmående sen? Var finns kraften och klassen som i energisk kamp vill och kan resa
det rödgröna baneret för att bygga ekosocialism?
Gräsrötterna inbäddade i statuskonsumtion av prestigevaror (social positionering i rangordningsmässigt) har långt till att mobiliseras för en återbäddning av ekonomin (se Polanyi) i kooperativsocialistisk egalitär demokratism (jämlikhet och folkmakt).
Detta speciellt som gårdagens två dominerade socialismer –socialdemokrati och kommunism – lovade samma sak men svek sitt löfte till folket. Hur få desillusionerade arbetare och tjänstemän att tro på ett tredje socialistiskt försök? När dessutom alla dessa tankar knappast dominerar eller diskuteras på allvar ens i den breda (grön)vänstern!
Hans Norebrink, vårdarbetare i 30 år
PS Jag är inte helt säker på att jag greppat denna (ibland luddiga) bok, sammanfattar den rätt, eller gör den rättvisa. Delar av boken är teoretiskt bortom min horisont som studerad arbetare – vilket knappast är i enlighet med bokens krav på folkstyre istället för elitstyre…
Läs mer: GP,
