Arkitekternas bristande förmåga att diskutera arkitektur och stadsplanering

Arkitekterna i Sverige har utsatts för en hel del kritik de senaste åren. Dels från Arkitekturupproret som kritiserar arkitekter för likriktad och ful modernism. De tycks enbart vilja rita och bygga fyrkantiga byggnader av glas och betong, de senaste åren även rostiga. Helt enkelt skitfula hus. Arkitekturupproret vill att det ska byggas vackert och med kvalitet.

Dessutom finns det en omfattande debatt om stadsplanering. En debatt där fokus är att bygga en tätare stad med klassiska kvarter och blandad verksamhet med bostäder, industrier och kontor. Dessa frågor drivs bland annat av Yimby och Yimby Göteborg. Politiker, tjänstemän och andra beslutsfattare säger att de stöder denna inriktning men i verkligheten skapar de samma gamla funktionsdelade enahanda industriområden eller bostadsområden. Med samma gamla tråkiga fyrkantiga betong- och glaslådor.

Arkitekterna i allmänhet misslyckas helt med att dela i denna debatt. De kritiserar Arkitekturupproret för att inte debattera helheten, men det har aldrig varit och är inte Arkitekturupprorets mål. De vill diskutera skönhet och har bildats enbart för detta syfte. Arkitekternas kritik är därför felaktig och missriktad.

De kritiserar de som vill ha tätare stad för att de inte pratar om lägenheternas standard eller grönområdens viktighet. Arkitekterna låtsas som om de vill ha nåt annat än modernismens dödstråkiga och fula områden som exempelvis Övre Johanneberg, Guldheden och Nya Masthugget.

Samtidigt hävdar dessa arkitekter att dessa modernistiska områden är överlägsna på alla sätt, lägenheterna är billigare och bättre, det finns mängder med grönområden och allt är välplanerat. Problemet är att det till stor del inte är sant och att grönområdena inte används. I Övre Johanneberg och Guldheden finns det nästan inte en enda människa som utnyttjar de gröna plättarna, gräsmattesträckorna mellan husen eller de trädbevuxna skogskanterna. Det som utnyttjas är de iordningställda och arrangerade lekplatserna och parkområdena. Sådant finns även i kvartersbyggda stadsdelar så det är inget argument för modernismens fula och glesbebyggda stadsdelar.

Framförallt misslyckas arkitekterna själva med att se helheten som de efterlyser. Dessutom är de ofta självgoda och tycker att det de själva gör idag är så mycket bättre än det som gjordes igår. Helheten försvinner i den egna förträffligheten.

Tätare bebyggda områden med lite lägre hus och vettiga halvprivata innergårdar ger bättre social kontroll och social samhörighet än glesa modernistiska områden med höga hus. De innebär också att folk upplever större trygghet än vad de gör i de modernistiska områden som så gärna lyfts fram av arkitekter.

De flesta människor tycker att hus med utsmyckningar, traditionella former och material är vackrare än hus byggda i glas och betong med fyrkantig eller ojämn utformning. Arkitekter gillar och ger pris till hus som nästan är obegripligt fula. Det handlar om rena betonghus, märkliga former och material (rostiga stålkonstruktioner är en av dessa vansinnigheter).

Traditionella byggnadsmaterial är i allmänhet betydligt miljövänligare än betong, glas och fossilbaserade byggmaterial. Trä och natursten är bättre som byggmaterial och människor tycker det är vackrare än betong, glas och rostigt stål.

En tätbebyggd stad med blandad bebyggelse är nödvändig för att vi ska få minskad biltrafik. Minskad biltrafik är nödvändigt för att vi ska kunna åtgärda klimatproblemen. Arkitekter vänder sig i allmänhet mot en mer tätbebyggd stad. De använder då ofta argument som de anser är vänster såsom att nya bostäder bara byggs för rika och att det innebär en gentrifiering. Eller så menar de att miljöproblemen skulle bli stora om inte arbetsplatser och bostäder separerades. Det senare är struntprat och det första har inte med saken att göra. Argumenten är felaktiga och arkitekterna klarar inte av att se till helheten som de så gärna efterlyser. Stadsplaneringen i sig har inget med gentrifiering att göra.

Ett hus som vanligt folk gillar

Hus som vanligt folk gillar

Att stadsplanering idag medför gentrifiering och enfunktionella områden är istället ett resultat av felaktig planering, marknadsanpassning av fel saker och detaljstyrning av saker som borde vara fria. Hela systemet är fel. Det offentliga ska planera områden och byggande, men idag överlåter de detta åt privata företag vilket leder till exploatering på märkliga platser utan en övergripande syn. Fel hus i fel områden.

Politiken detaljstyr sedan genom märkliga regler som att allt måste vara handikappanpassat, det ska vara si och så många hyresrätter med mera och vilka som ska bo i ett område. Detta är saker som till stor del borde vara upp till marknaden att lösa men inte helt (en viss andel handikappanpassade lägenheter, möjlighet att ha både ägarlägenheter, bostadsrätter och hyreslägenheter i en och samma fastighet etc kan vara samhälleligt beslutade så som i Finland och Schweiz).

Ibland detaljstyr också politiker och tjänstemän så att områden som ska exploateras blir för stora och de bestämmer att hus ska rivas i onödan (bostadsbyggandet i Högsbo industriområde är ett typexempel). Resultatet är att det byggs fler enfunktionella områden och inte blandstad samt att gatunätet blir heltokigt (som i Norra Masthugget). Modernistiskt hjärntvättade arkitekter på beslutande tjänstemannafunktioner spelar i dessa sammanhang en betydande roll för att det blir som det blir. När 1800-talets gatunät lämnas orört, vissa byggnader ersätts av nya medan andra blir kvar så blir det blandstad med lager, småindustrier, kontor och bostäder (hyresrätter såväl som bostadsrätter) såsom i Almedal och Elisedal (Krokslätt) i södra Göteborg. Offentlig planering av gammal modell parat med marknadskrafter i själva byggandet.

Det som byggs är dock i allmänhet inte vackert oavsett hur stadsplaneringen. Arkitekterna ritar samma fula hus oavsett var de byggs. Oavsett om det handlar om tätbebyggd kvartersstad eller modernistiskt glesbebyggd stad. Och byggs det i trä kläs huset ändå i betong, rostigt stål eller glas. Det krävs helt enkel andra arkitekter än de vi har idag. Arkitekter som inte vill skapa nya varianter av Chapmans Torg, Nya Masthugget, Guldheden, Övre Johanneberg eller Östra Nordstan.

Samtidigt anser de självtillräckliga och självgoda arkitekterna att det inte är deras fel att husen är så fula. Frågan är då varför de bara ger priser till skitfula hus och varför de inte ritar vackra hus. Att husen inte har en bra kvalitet är kanske inte främst arkitekterna fel. Där ligger ansvaret kanske främst på byggherrar, tjänstemän och politiker. Men arkitekter kan påverka valet av material om de vill. De föreslår då nästan alltid betong, glas och rostigt stål. De kan föreslå annat men gör det inte.

Faktum är att de inte heller diskuterar arkitektur. De diskuterar i allmänhet bara utgångspunkterna och menar att alla andra, dvs de som inte är arkitekter, inte förstår, har felaktiga utgångspunkter, inte tar upp helheten. Den helhet som för arkitekter innebär att de som de själva gör alltid är bäst och den som inte tycker det ser för snävt på saken. Det är inte att diskutera. Det är att sätta sig ovanför all andra och undvika att diskutera.

Frågorna är många. Här är några.

  • Varför vill arkitekter inte rita vackra hus?
  • Varför gillar de bara fula hus?
  • Varför vill de inte använda naturliga material?
  • Varför vill arkitekter inte lösa klimatproblemen?
  • Varför vill arkitekter skapa områden och byggnader som leder till otrygghet?
  • Varför vill de ha en glest bebyggd stad?

 

 

Advertisements