Halvvägs uppgörelse med Sovjetsocialismen

Boknytt
Resa in i det okända
Anders Carlsson
Proletärkultur

Halvvägs uppgörelse med Sovjetsocialismen (Var Stalin demokrat?)

700 sidor om Sovjetunionen och det blir aldrig tråkigt. Bara spännande, konkret och kunnigt för såväl oss vänsterfolk som för den historieintresserade allmänheten. Förre ordföranden för Kommunistiska Partiet Anders Carlsson ska ha en eloge för sitt gedigna arbete ”Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten”.

Liksom mig (jag är exmaoist) har han ägnat åratal av studier för att försöka förstå varför realsocialismen urartade och ersattes av kapitalism. Vi drar inte samma slutsatser, men Carlsson är definitivt kunnigare än vad jag är. Speciellt lyfter han fram de nya kunskaper som fås från de nyöppnade partiarkiven.

Det verkar sålunda som om offren för repressionen i Sovjet var mycket färre än det antal som uppgavs under det kalla kriget. Partiet var inte heller (som det ofta har framställts) en monolitisk enhet utan delat av fraktioner, maktkamp, olika intressen och olika åsikter. Framförallt var Josef Stalin ingen totalitär envåldshärskare.

Anders Carlsson betonar att byråkratins antifolkliga makt uppstod och växte redan tidigt i revolutionen, men i motsats till gängse historieforskning menar han att Josef Stalin inte alls representerade byråkratins egenintressen, utan tvärtom bekämpade byråkratiseringen av Sovjetunionen!

Stalin använde inte bara repression ovanifrån mot de lokala och regionala partipampar som hade förvandlat sina ansvarsområden till en slags små kungariken i eget intresse. Han föreslog också en bred demokratisering av partiet för att underifrån med de vanliga partimedlemmarna i fria val komma åt dem som inte lydde den centrala makten i Moskva.

Stalin som antibyråkratisk demokrat låter ju annorlunda. Men man kan ju se saken på annat sätt. Som ett triangeldrama mellan Stalins centralbyråkrati, de regionala pamparna, och partibasen. Jämför med triangeldramat mellan kungamakt, adel och bönder. Centrum allierar sig med basen för slå mot mellangruppens makt.

Men låt oss se det från Anders Carlssons synvinkel. Och då konstaterar han att Stalin och politbyrån inte hade makt nog att genomföra partidemokratiseringen, de fick backa inför lokal-regional-byråkratins motstånd. Istället hölls byråkratin på mattan av repression, vilket inte var en långsiktig lösning.

Så när Stalin dog 1953 frigjorde sig byråkratin sålunda från centralstatens makt och repression. De blev än mer ett härskande socialt skikt ovanför folkets huvuden. Med makt och privilegier. Sovjet blev ännu mer en byråkratiserad arbetarstat – precis som trotskisterna sa i sin gamla analys.

Korruption och svart ekonomi växte med många byråkrater inblandade. Och den allt större svarta underjordiska kriminella ekonomin var en slags illegal kapitalism. Enligt Anders Carlsson var också böndernas privata odlingar och handel ett (små)borgerligt element i samhället.

Slutligen och viktigast var att Gorbatjovs reformer öppnade för kooperativ och i praktiken för kapitalistiska företag. Partipampar och statliga direktörer började i skymundan överföra sin makt och sina pengar till privatföretag i vardande. Detta med politiskt stöd av borgerliga intellektuella debattörer som ville göra om Sovjet till ett kapitalistiskt land,

Men Sovjet var enligt Carlsson ingen krisande ekonomi som det framställdes i västvärlden, landet utvecklades bra och arbetarna var ganska nöjda fram till 1975. Och inte heller under stagnationsperioden 1975 till Gorbatjovs tillträde 1985 var livet speciellt hårt. Folket krävde inte kapitalism.

Även stora delar av byråkratin var nöjda med sakernas tillstånd, och motsatte sig Gorbatjovs ”demokratiska socialism”. Som motvikt försvagade Gorbatjov partiets makt, och byråkraterna hamnade i en besvärlig situation – hur överleva?

Då slog de över åt andra hållet och ändrade taktik. De bejakade utförsäljningen av statlig egendom och såg till att de själva skulle få en ny privilegierad position i den nya kapitalismen. Byråkratin tog hela makten och förvandlade sig själv till en ny härskande borgarklass i Ryssland. Äntligen skulle de få tjäna lika mycket pengar som sina klassbröder i väst!

Och den vägen gick det med rövarkapitalismen på 90-talet, ekonomisk kris, växande fattigdom och ökade klassklyftor. Men med Putin på 2000-talet stabiliserades Ryssland. Den gamla eliten, överklassen, byråkratin, nomenklaturan satt åter säkert i sadeln i ett privat-stats-kapitalistiskt auktoritärt samhälle. Tillsammans med även kapitalister utan partibakgrund.

Det pacificerade folket i stats-parti-elit-byråkratins Sovjetunionen varken ville ha kapitalism eller försvarade den så kallade socialism de styrdes av. Ändå finns en slags nödvändig ödesbestämdhet i Anders Carlsons skildring av sovjetsamhällets utveckling.

Revolutionen var nödvändig i det förtryckta efterblivna Tsarryssland. Tvångskollektiviseringen var nödvändig för att överföra bondemajoritetens överskott till industrialiseringen (en liknande ursprunglig kapitalackumulation vänstern kritiserat kapitalismen för…). Och industrialiseringen (och terrorn) var nödvändig för att skapa ett modernt och starkt Sovjetunionen som kunde besegra nazismen-fascismen i Europa (vilket man gjorde).

Men kunde man inte ha valt en annan humanare väg framåt? Och var i detta fanns socialismens idé?

Anders Carlsson menar helt riktigt att sann socialism är mer än icke-kapitalism, statligt ägande, planhushållning och fördelning efter behov.

Han lyfter i sammanhanget fram nästan okända demokratiska inslag i Sovjetunionen, men skriver också skarpt klartänkt och kritiskt sammanfattande:

”Naturligtvis kan socialismen inte begränsas till ett ekonomiskt system, där det privata ägandet ersätts av gemensamt och där kapitalismens anarkistiska marknadsrelationer ersätts av planmässighet och av en målmedveten strävan i riktning mot fördelning efter behov.

Socialismen är också en maktrelation, där de ägande klassernas makt i stat, arbetsliv och samhälle ersätts av de arbetandes, med målet att överföra en god del av de samhälleliga förvaltningsfunktionerna till de arbetande själva.

Vad gäller Sovjetunionen, som är föremålet för den här boken, vill jag hävda att just frågan om de arbetandes deltagande makt är en central del av en negativ erfarenhet: trots stora ansträngningar och en hel del goda initiativ nådde man i Sovjet inte fram till den direkta arbetarmakt och den deltagande demokrati som är livsnödvändig för socialismen.

Den tragiska konsekvensen av detta tillkortakommande är att arbetarklassen satt på åskådarläktaren när delar av det härskande byråkratiska skiktet bytte fot i slutet på 80-talet för att några år senare lägga socialismen i graven.

Demokratifrågan är central för socialismen och därför går olika aspekter av den som en röd tråd genom denna bok.”

Men om socialism är politisk och ekonomisk demokrati – även på arbetsplatserna (som jag ser det). Så var ju Sovjet aldrig ett socialistiskt land med sin byråkratförvaltande privilegierade statliga överklass – en elitärt kollektivägande ny ”röd” klass. Politiken och ekonomin ägdes bara förment och i propagandan av folket – inte i verkligheten.

Socialismen skulle vara folklig arbetarbondemakt. Men arbetarklassen var som Anders Carlsson skriver liten i Ryssland – och gick till stora delar under genom sitt aktiva deltagande i revolutionen och i det påföljande brutala inbördeskriget.

Vad gäller den stora massan – bondeklassen – fick dessa inte efter att ha besegrat de feodala godsägarna behålla sitt traditionella familjejordbruk kombinerat med den gamla bondbygemenskapen miren. De tvångskollektiviserades hårdhänt av bolsjevikerna (min kommentar och vidare):

Bönderna fick alltså inte behålla det familje-kollektiva jordbruk de själva ville ha. Och som de röstat för genom stöd till det socialistrevolutionära partiet. Bolsjevikerna stödde bara tillfälligt böndernas önskningar, för att sedan gå vidare med total kollektivisering av jordbruket (ändå hade självaste Marx spekulerat i om inte bonde-miren kunde bilda bas för en rysk socialism…).

Arbetar-bonde-makten som först materialiserades i arbetar-, soldat- och bondesovjeter (lokala och arbetsplatsråd) ersattes sålunda av partibyråkrater som ställföreträdande representanter för det arbetande folket (vilket även Lenin konstaterade om jag minns rätt från denna 700-sidors tegelsten).

I praktiken således en ny överklassdiktatur, menar jag. Och ett så gott som fullständigt socialistiskt misslyckande alltså. Folket (arbetarklassen och bondeklassen) kom aldrig till makten efter rådssovjeternas förtvining som gräsrötternas maktorgan.

Anders Carlsson levererar därför, enligt min mening, en djupgående men enbart halvvägs ofärdig uppgörelse med Sovjetsocialismen. De gick inte bra och det blev värre, för att slutligen urarta i ren kapitalism. Leninismen-stalinismen-byråkratväldet går inte att försvara, vilket Anders Carlsson delvis gör – tyvärr!

Sovjets socialism gick fel nästan från början, vilket inte heller författaren förnekar. De folkliga sovjeterna var en bra början på revolutionen, men de efterträddes av en ny klassmakt enbart kamouflerad med rödfärg. Från den stunden kan man bara lära av Sovjet-”socialismen” som en negativ erfarenhet. Vilket ju Anders Carlsson delvis instämmer i.

Vänstern kan bättre än så, bättre än realsocialismen, tror jag. Vi bör kapa alla historiska och andra band till östsocialismen. Och vi bör totalt fördöma Stalins Sovjet och Maos Kina och deras falska socialism.

En socialism värd namnet kan bara vara frihetlig, mångsidig och gräsrotsdemokratisk. Med flerpartisystem, och utan ett elitärt sanningsmonopol. Utan en fundamentalistisk tro på att känna till såväl historiens som framtidens lagar.

Så nej, Josef Stalin var ingen snäll ”lillefar” (som han och tsaren kallades), ingen godmodig ”Uncle Joe” (som han benämndes under andra världskriget). Han var verkligen ingen folklig gräsrotsdemokrat. Tvärtom var han en elitistisk centralistisk diktator med hårda nypor.

Han må som Mao Zedong ha drömt om sann folkdemokrati, men i praktiken låg hela tiden makten hos en privilegierad överklass i toppen. Mao och Stalin trodde nog själva att de byggde socialismen. Men i verkligheten krossade de den.

Hans Norebrink, gräsrotsdemokratisk vänstersocialistisk arbetare

# Ett ständigt tråkigt återkommande tankefel i vänstern (då som nu) är att se kollektivt-statligt ägande som ett steg närmare folkmakt. Men staten är blott ett verktyg som alla klasser kan använda sig av – och gör. Det viktiga är statens innehåll – vilken klass som utnyttjar den i eget intresse.

Vad gäller socialism kan den baseras på kooperativ, kommunal och/eller statlig grund. Det viktiga är om nationen, folket och arbetarklassen har makten. Det är innehållet i socialismen – kooperativ-kommuner-staten är blott den yttre möjliga formen.

Notera att de gamla jordbruksimperierna ofta var statligt baserade klassamhällen (det så kallade ”asiatiska produktionssättet” som trots namnet var ett globalt fenomen). Exempelvis inkariket liknade Sovjet. Båda var statliga elitdiktaturer med social välfärd åt folket.

# Realsocialismen var den i verkligheten existerande (bluff)socialismen från Östersjön till Kinesiska havet – inte den tänkta, drömda ideella äkta socialismen där folket bestämmer över sina liv som individer och kollektiv. Där demokrati är vardag i arbete, boende och fritid.

Kommunismen som rörelse misslyckades helt att bygga socialismen/kommunismen. Och än idag styr så kallade kommunister i de nykapitalistiska länderna Kina och Vietnam, för att inte tala om det märkliga statsfeodala Nordkorea. Spår av socialism kan dock finnas kvar – speciellt i Kuba och i den indiska delstaten Kerala.

Å andra sidan svek även den socialdemokratiska rörelsen den socialistiska drömmen. Se deras gamla slogan: ”Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation, att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer…” (1944).

Kan det sägas bättre?

OBS Se även Anders Carlssons 100-sidorsbok ”Staten och demokratin” där han diskuterar vidare om socialism och demokrati. Bland annat hyllar han Pariskommunens allmänna folkbeväpning, och fria val av avsättbara ämbetsmän med vanliga arbetarlöner. Där låg de redan på 1800-talet före 1900-talets realsocialism (min åsikt).

Läs också: E-folket, Lindelöf.nu, Internationalen, Röda Rummet,

Advertisements