Alla högerextrema terrorister är som tur är inte lika skickliga – och som högerextrem martyr måste den norske överklassonen Philip Manshaus betraktas som misslyckad. Som fenomen måste vi däremot ta honom på största allvar. För nästa skytt kanske förbereder sig bättre, eller nästa igen. Det råder inte längre någon tvekan om att högerextrema terrordåd blivit en del av vardagens riskkalkyl. Tröskeln har sänkts ytterligare. Det kommer hända igen och det kan numera hända precis var som helst.
Numera är det allmänt känt att moskéattackernas och masskjutningarnas radikaliserade ensamvargar inte är så ensamma som de verkar. På nätforum hittar de sina likar, får respons för sina tankar och radikaliseras i sina övertygelser. Därför brukar också röster höjas om att belysa nätets skuggigaste hörn, bekämpa anonymiteten, reglera samtalet och tvinga alla att stå för vad de skriver. Det är ingen obegriplig respons i ett offentligt samtalsklimat där varje misstanke eller antydan görs till sanningar för att piska upp hetsstämning på sociala medier, där inspelade och kraftigt redigerade telefonsamtal med journalister läggs ut på Youtube som ”bevis” för deras ”vänsterliberala agenda”. Men det är att ta miste på vad som är orsak och vad som är verkan – att beskylla tekniken för fenomen som i grunden är sociala och politiska. Även om striktare vapenlagar definitivt skulle minska antalet som dödas i USA så är det inte vapnen som skapar skyttarna, det är samhällsklimatet.
Tittar vi på världsordningen idag så är inte skyttarna någon anomali utan en del av den stora mosaiken. På Medelhavet visar Europa hur man ser på människor som flyr, i koncentrationslägren längs mexikanska gränsen drar USA en annan slags gräns och berättar för sin befolkning om vem som skall betraktas som människa och vem man skall se som något mindre värt.
Sedan har vi alla de små bitarna i mosaiken. Moderata politiker som hetsar mot bussförare som ber på sin rast, socialdemokrater som i uppskruvat tonläge ropar efter tiggeriförbud med argumentation kring vad som ”hör hemma” i Sverige. Politiker och opinionsbildare som bara jagar lite snabba politiska poäng, men som med detta spär på skräcken och undergångsstämningen. På så vis går det trådar mellan det statliga våldet, det offentliga politiska samtalet, hela vägen via konservativa tyckare, rasistiska bloggar, kommentarsfälttroll och ned till den enskilda fascisten som bestämmer sig för att bli martyr i raskriget. Alla som bidrar till utvecklingen bär ansvar för det klimat vi får. Alla har de åtminstone en liten liten skuld i varje avlossat skott från dem som drar den yttersta konsekvensen av den politiska retoriken.
Det är förstås en livsfarlig utveckling, med ett politiskt klimat som likt planetens klimat, hela tiden står inför trösklar som driver på ytterligare polarisering och allt det våld och lidande som följer med den. Det är inga fenomen som går att punktmarkera bort genom några småsatsningar på ungdomspsykiatri, myndigheters värdegrundsarbete eller genom att folkvalda väljer en anständigare politisk retorik. Sådant kan bromsa men inte vända utvecklingen, för det vi ser är effekter av ett havererat politiskt projekt.
Ett samhälle vars ökade klyftor och sociala utslagning ändrar hur vi ser på andra människor, vars underliggande rasistiska strukturer lyser igenom en allt tunnare fernissa, där människor som isoleras med sin psykiska ohälsa hittar gemenskap på de mest extrema politiska forumen. Kort sagt en effekt av ett samhällsbygge som inte har råd med sina invånare. Svaret kan därmed bara vara politiskt. Ju djupare samhället krisar, ju mer måste svaren vara systemkritiska – ju tydligare måste de peka mot ett annat sätt att organisera samhället. Det är därför den politiska mitten har blivit så tom, helt enkelt för att den inte kan ge svar på samtidens alla samhällsproblem.
En ledare från tidningen Internationalen
