Gig-ekonomin är inte direkt nåt nytt

Det som idag så käckt och populärt kallas gig-ekonomi av kulturfolk och journalister är inget annat än en utveckling av det som i alla tider kallats daglönearbete. Något som alltid funnits. I hamnen kallas det att arbeta som blixt. Det handlar om tillfälliga arbeten på daglig basis och utan garantier, kollektivavtal. I hamnen finns dock kollektivavtal idag. Sen länge faktiskt men det har inte alltid funnits.

När jag var ung, på 1970-talet, fanns det en speciell arbetsförmedling för daglönejobb. En gick dit på morgonen, tog en nummerbricka och väntade. Vissa dagar blev det ett jobb, andra gånger inte. Det var lite svårare för mig än för många andra då jag inte hade körkort. De flesta jobben var på flyttfirmor, firmor som tog hand om dödsbon och på restauranger som diskare, men det förekom även jobb i så kallade gråfirmor som erbjöd jobb med giftsanering, tankrengöring, i hamnen och på varven. En del sådan firmor som exempelvis Lundby Skeppsservice hade egna kontor dit intresserade kunde gå för att försöka få ett jobb för dagen. Lönen var ofta helt skattefri och svart, Pengar rakt i handen. Vi som gick där tyckte det var ett bra ställe om fast jobb inte var önskvärt men ett visst behov av pengar förelåg. Några kollektivavtal fanns naturligtvis inte

Företaget Kumrif (kontant utan moms rakt i fickan) som transporterade saker var en vanligt förekommande arbetsgivare i sammanhanget. Och ja, det var ett verkligt registrerat företag. Ett annat välkänt företag de år jag och några vänner använde oss av arbetsförmedlingen var Tauson & Co. Guldhedens Express, en flyttfirma, förekom också ofta som arbetsgivare men de var inte ensamma då flyttfirmor som sagt var vanligt förekommande liksom mindre åkerier.

Idag heter de mer väletablerade företagen som motsvarar dåtidens Lundby Skeppsservice, Metalock, Hansson & Möhring med flera sådant som Poolia, Manpower, Adecco och Academic Work, I dessa företag fanns det ofta och finns idag alltid kollektivavtal och lönerna var då i de flesta fall vita och är idag alltid vita. Sådana företag ingår inte riktigt i det som av ”coola” kulturmänniskor och journalister kallas gig-ekonomi. I det fallet menas oftast företag med ännu sämre arbetsförhållanden som exempelvis Foodora, Uber, Breakit, OnlinePizza, Bolt, Gigstr, Tier, Voi, Lime, Urb-it, Wolt, Hungrig.se, Taskrunner, Tiptap och Yepstr.

På 1970-talet var det mest lokala bolag, men numera när det hela sköts via telefoner istället för från en liten lokal vid Masthuggstorget så handlar det om större mer nationella eller internationella företag. Det handlar dock om samma gamla daglönearbete och inte heller idag finns det några kollektivavtal. Precis som då är lönerna usla. Idag är de kanske oftare vita. Då var de för det mesta svarta.

Advertisements