Världsresenär med vänsterhjärta

Jag har rest sedan jag var 15 år, och snart fyller jag 70. Club 100 (=besökt minst hundra länder) blev jag aspirant i för några år sedan, då jag såg något om reseklubben i en tidning. Och nu 2019 blev jag på årsmötet fullvärdig medlem i Club 100 – i Tjernobyl av alla ställen!

   Första gången jag fick ett hum om att det fanns en annan värld därute var när jag som sexåring bodde i en liten bondby i Uppland, och såg en stor väggmatta med orientaliskt motiv. Min reslängtan väcktes när jag i femte klass såg ett väggfoto från Spanien – med apelsinträd i förgrunden och snötoppade blå berg i bakgrunden.

   Jag började i tonåren att lifta runt i Skandinavien, senare Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Tydligast minns jag när jag liftade upp till mormor och morfar i norra Sverige och passerade gränsen till Norrland. När jag gick över den lilla gränsbron kände jag smaken av triumf och upprymdhet i munnen!

   Sedan jag var 13 år (väckt av de svartas kamp i USA) har jag varit politiskt intresserad, och mina resor har förutom upptäckarglädje och allmän reslust haft som mål att se hur världen ser ut, och hur de vanliga människorna lever. Helst delta i deras liv som volontär etcetera.

   Jag arbetade som frivilligarbetare på Emmaus röda bykollektiv i Småland. Lärde mig mer tyska boende hos en bondfamilj i Nordtyskland, och plockade vindruvor inbjuden till en lantbrukarfamilj i Sydtyskland. Tillbringade en sommar som volontär på en israelisk kibbutz (kollektivjordbruk) och rensade ogräs, bevattnade, fruktplockade, lampsvetsade, köksdiskade, kycklingvaccinerade, trädansade.

   Blev medveten om konflikten judar-araber och arbetade nästa sommar boende i tält på ett internationellt arbetsläger i Marocko med arabiska ungdomar. Vi byggde en liten skogsväg för att hjälpa till med trädplanteringen, och besökte de fattiga bondbyarna i närheten.

   Så var jag stipendiat ett år på high school i Iowa USA, boende som en i familjen. Sen stack jag ett år till sjöss, rundade Sydafrika och upplevde nöden i Främre Indien. Som ung arbetare (patenttransportör på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg) och kommunist på 70-talet deltog jag i revolutionsturism och besökte ockuperade fabriker och varv i revoltens Portugal 1975. Nordirland studiebesökte jag själv.

   En annan röd gruppresa var till det maoistiska Albanien – Kinas enda allierade i Europa anno dazumal. Vi besökte bland annat textilkombinatet Mao Zedong – med ett öronbedövande oväsen (“De vänjer sig” svarade guiden). Man var lite blåögd då…

Alla lurviga vänsterbesökare i Albanien var då tvungna att klippa och raka sig på flygplatsen – och byta jeansen mot albanska tvättkrympande byxor.

   Vidare har jag varit frivillig valobservatör i vänsterstyrda El Salvador, liftat på Kuba, varit volontär i revolutionära Nicaragua (återkommer till det). På 80-talet arbetade jag som lokaljournalist runtom i Sverige, och den kunskapen avvände jag och min fru Lena för att 1988-1994 arbeta som volontärer i Bolivia.

   Först på en radikalkristen “befrielseteologisk” radiostation där jag i stadsslum och i avlägsna bondbyar lärde fattiga att skriva nyhetsnotiser för radion. Därefter i huvudstaden La Paz på 3.600 meters höjd där jag hjälpte indian/bonderörelsen CSUTCB med deras tidning “Pututu”. Jag kallades “kamrat Jacha” (jacha är stor på aymaraspråket). Varje dag jag gick till jobbet hade jag samma känsla av glädje och stolthet som på bron till Norrland en gång!

   Två gånger har jag och Lena varit i Kina. 1985 via transsibiriska järnvägen och Mongoliet (tog en avkopplande vecka). Träffade vår kinesiska vän Jang Chi, och tåg- och flodluffade en månad i hela landet (med flyg till Tibet). När vi kom tillbaka för några år sedan (Shanghai-Beijing med snabbtåget emellan) räckte det med ett snabbt besök för att se ett helt omvandlat land, kommersialiserat och åter med stora klyftor mellan fattiga och rika.

   Inte för att Mao var bättre, men ändå – det fanns i allt dåtida förtryck ändå en viss strävan efter jämlikhet. Därav den utbredda nostalgin för maoisttiden. Vi var de enda vita besökarna på en kulturrevolutionär show utanför Peking, där medelålders ex-rödgardister energiskt applåderande och återupplevde entusiasmen från förr ­ – glädjefullt viftande med små röda fanor.

   Däremot ser jag inget positivt alls med Nordkorea som vi besökte med en gruppresa för några år sedan. Alla dessa infantila bugningar för den närmast statsfeodala diktatorsfamiljen Kims idolstatyer. Men turen var bra – besök på fabriker, statliga jordbruk, skolor, cirkus, nöjesparker, hamn och damm, universitet, diverse monument, mausoleumer med uppstoppade Kim 1 och Kim 2.  Och landets allra första ölhall (de filmade oss).

   Dessutom har jag interrailat som pensionär i Europa. Jag “endagsavprickade” också i fjol fyra småländer på Balkan (lite skämmigt). Och Lena och jag var för ett tag sedan på en arrangerad köpt resa i de fem ex-sovjetiska stan-länderna i Centralasien – och på en ordnad safariresa till Tanzania. Plus lite korta turistresor runt Medelhavet. Jag har blivit bekvämare med (pensionärs)åren, allmänt mer orolig och tveksam, och dessutom kan jag inte resa och boka via datorn (som man ska göra nuförtiden). Vill ogärna resa ensam.

   Annat var det förr när jag gjorde min stora världsresa med ryggsäck, och arbetade mig drygt tre år jorden runt 1977 till 1980. Då hade man ungdomligt självförtroende och var inte rädd för något. Allt löste man på plats efterhand. Det var tider det. Allt gick att fixa bara man lade manken till!

   Speciellt frihetsberusande var det att lifta runt till USAs och Kanadas alla delstater och provinser, sova utomhus där man hamnade, äta bröd, mjölk och sardiner, bli hembjuden till folk. Övernatta bland motorvägsrondellbuskar i Los Angeles, i en kasserad husvagn i Missisippis bomullsfält, i planteringen utanför Miamis flygplats, i den nattkalla öknen utanför El Paso, iklädd rosa pyjamas på Frälsningsarméns härbärge i Anchorage, Alaska (kvällspredikan ingick) etcetera.

   Jag tog mig under jordenruntresan via Östeuropa till Asien, där jag enbart liftade i Japan (svårt nog för ingen visste vad liftning var, utan de stannade förvirrade och frågande vad jag ville). Mitt första jobb var (kostymklädd) engelsklärare i Sydkorea ­– för studenter och vuxna. Landet var en hård högerdiktatur då, arbete var förbjudet för utlänningar utan tillstånd, den koreanska valutan won gällde inte utomlands utan man fick växla svart till dollar. Så när jag fick besök på arbetet av en säkerhetsagent fick jag hjärtat i halsgropen – men han ville bara lära sig engelska.

   Jag trodde de bara ville ha äkta engelsktalande, men lärde mig senare att ett vitt skinn var det viktigaste för att få jobb. Men då hade jag redan sagt att jag var från Manitoba i Kanada (där min farfar en gang var pälsjägare). Och jag blev tvungen att låna böcker på kanadensiska ambassaden för att svara på alla elevernas frågor om mitt liv hemma i Kanada. Sen dök en kille från Manitoba upp på skolan…

   I Australien var det samma problem med att jobba illegalt. Men jag fick ett informellt målarjobb. Och sedan – med namnet Hans Jonsson – arbetade jag nattskiftet på ett stålverk. Var med i stålarbetarfacket och gick med de andra ut i mitt livs första strejk. Bodde ihop med en amerikan (dagskiftet) och en norrman (kvällsskiftet) på stålverket. Vi delade en etta i nöjesdistriktet Kings Cross i Sydney. På väg till nattarbetet förföljdes jag av prostituerade…

   Samma problem med illegalt arbete på Nya Zeeland. Men jag träffade en bekant från Västaustralien där de hade körkort utan bild. Och australier kan jobba fritt på Nya Zeeland. Så jag fick hans körtkort och blev Craig Kennedy på mina arbeten: lantarbetare, fruktplockare och diskare på ett turisthotell i Queenstown.

   Över Stilla havet via Tahiti och till Kalifornien. Vidare till vackra bergiga kanadensiska provinsen British Colombia där jag bodde i tält och planterade skog – det hårdaste jobb jag någonsin haft. Och första natten kom en brunbjörn in i kökstältet, stal all vår ost, och förde ett oherrans väsen med alla kastruller. Här hette jag Wilnor Rosenfelt av socialförsäkringsnummerskäl (jag går inte in på detaljerna).

   Därefter började sommarsäsongen i Alaskas fiskeindustri där jag arbetade med konservering på en fabrik på Kodiak Island. På många t-tröjor stod det “Kodiak Island – It´s not the end of the world but you can see it from here”. Vi arbetade med burkar och i fryshus med fisk och jättekrabbor. Jag hade mitt riktiga namn, men när de skulle kolla upp mig på banken fungerade inte kommunikationerna utan jag fick utan kontroll (efter lång svettig väntan) ut mina illegalt intjänade pengar. Då var jag rikare än när jag lämnade Sverige för två och ett halvt år sedan!

   Ändå på vägen över hela Kanada stannade jag vid ett fält i Ontario och fick direkt jobb som tobaksplockare. In igen i USA och plocka delstater, men jag fick skynda mig för höstkylan började bita i sovsäcken på utomhusnätterna. Man vaknade och fick göra åkarbrasor i sovsäcken för att kunna sova 15 minuter till – och så vidare.

   När jag passerade San Fransisco för andra gången anmälde jag mig som frivillig i den internationella brigaden som kämpade med den sandinistiska gerillarörelsen FSLN mot den hårda Somozadiktaturen i Nicaragua. Men de på FSLN-kontoret svarade bara att “Vi har inte vapen nog ens åt alla de nicaraguaner i USA som vill ner dit och slåss”.

   Så via Mexico och språkkurs i Guatemala – boende med en lokal familj – anlände jag till Nicaragua ett halvår efter revolutionen. Liftande genom Honduras på vägen dit var jag för politiskt talför och blev nära gränsen till Nicaragua omringad av fyra biffiga pistolviftande typer från hemliga polisen. Det var hotfullt men när jag frågade “Har ni legitimation” tappade de fullständigt hakan. De visade förvirrat legg och lät sen “den tokiga turisten” gå.

   I Nicaragua hade man stängt skolorna och skickade ut eleverna för att alfabetisera folket i slum och fattigbyar. Jag plockade tomater en månad och kaffe en månad och skänkte pengarna till alfabetiseringskampanjen. På kaffeplantagen i uppe i bergen fick man tre samma måltider varje dag: Tortilla (bröd) med ris och svarta böner, samt en kopp eget kaffe. Plus en liten ostbit en gång i veckan.

   Bara för att ha arbetat på alla bebodda sex kontinenter jobbade jag också kortare tid i en klädfabrik i Colombia och i en cementfabrik i Venezuela. I den sjunde kontinenten, Antarktis, är det svårt att få jobb. Men jag och Lena tog oss över dit från Eldslandet tillsammans med några italienska skidåkare, och spenderade fyra timmar med valrossar och pingviner.

   Vi liftade mellan två chilenska basstationer med dryga kilometern mellan. En bil kom förbi och vi liftade. Sen skrev jag till “Guiness Book of World Records” att jag kanske var den första som liftat på världens alla sju kontinenter. De svarade bara kortfattat: “De kan väl hända, men kan du bevisa det?”.

   Världsresan avslutades i USA, där jag bodde med min amerikanske kusin Bert i Virginia. Fick jobb som fiskare; pilgrimsmusslor, marulkar och humrar (det senare bytte vi till sprit i liquor stores i New England). Jag tog hand om bortflugna fåglar I min hytt – och släppte dem i hamn. Fick fågelloppor i håren…

   Hem via Washington DC och New York samt färja London-Göteborg. När jag kom hem en sen dimmig regnkväll i novembermörkret och såg ljusen från hamnen, så tänkte och kände jag: “Mitt hem, mitt land, mitt folk!”. Borta bra men hemma bäst.

   På slutet av nittiotalet blandade jag hemmavid vårdjobb och resor – med journalistjobb och studier till fil mag i internationella relationer. De två senare får man inget jobb i idag. Så sedan dess är jag vårdarbetare igen (sammanlagt 30 år) och har trivts bra med det. Nu som timmis så kan jag resa mera, och recensera fler samhälls/politiskaböcker (gjort så i över 20 år).

   Å andra sidan brinner jag inte lika mycket som i min ungdom för politik och resor. Jag har fått se och lärt mig om världen, men jag har inte på allvar lyckats bidra till att förbättra den. Som Marx sa: “Filosoferna har bara förklarat världen på olika sätt, men det viktig är att förändra den.”

Hans Norebrink, världsresenär, vänstersocialistisk arbetare, journalist, vårdarbetare treskift på akutintaget Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, drivit integrations-projektet “Jämfalda” (jämlikhet och mångfald) för att ge invandrarkvinnor en första praktikplats som patienttransportörer (sjukhus-vaktmästare), gammal vänsteraktivist för Vietnam och Centralamerika, kommunistisk-maoistisk arbetare på sjuttiotalet – inte nu längre men har kvar hjärtat till vänster. Besökt 119 länder (varav alla i Europa och Sydamerika).

Advertisements