Jag brukkar besöka Bokmässan i Göteborg på torsdagen. Det är inte så mycket folk då. Innan klockan 12 är det nästan öde, mellan 12 och fyra på eftermiddagen är det mycket folk på vissa ställen, men det är ändå rätt lätt att hitta lugna oaser. Globala torget med all solidaritetsorganisationer är i allmänhet ett sådant område, men det närliggande kyrkliga området är i all fall på torsdagar ganska packat med folk. Efter 4 börjar det bli tunnare igen, sen tar monterminglen vid mellan 5 och 6 varvid det blir allt glesare med folk.
För varje år som går blir dock Bokmässan tråkigare och mer strömlinjeformad. Det udda och ovanliga försvinner då de ekonomiska förutsättningarna för att vara med blir allt svårare. En del sådant lever kvar i fantastik-området men jag känner mig inte riktigt hemma där även om jag älskar science-fiction. Det är liksom för mycket teater, rollspel och utklädda människor vilket känns främmande för mig.
I övrigt domineras bokmässan helt av de stora förlagen, deras jättemontrar och butiker. Där de inte dominerar är det istället tidningsföretagen som dominerar. Diskussionerna blir förutsägbara och ganska tråkiga. ETC:s monter är på det området dock en klart annorlunda arena och jag hade i en annan monter ett intressant samtal med författaren Kristian Guwallius. Men klart bäst var ändå de tre unga killarna som tog Aftonbladets monter i besittning. Det stegade upp på scenen, tog mickarna och satt sig i stolarna varvid de släppte loss en göteborgsk svada och diskussion helt utan respekt för sammanhanget, överhet och annat. Sen lämnade de montern, Åsa Linderborg dök upp och på nåt sätt fick hon dit dem igen och fick igång ett improviserat prat med dem under en stund.
Men sammantaget ör utvecklingen tydlig. Bokmässan blir allt tristare och tråkigare. allt mer strömlinjeformad och förutsägbar. Ytterligare en arena för makten och maktens företrädare att breda ut sig.
