Den pragmatiska vägen mot katastrofen

När en progressiv rörelse blir klämd mellan stormakter, så som vi nu ser ske i norra Syrien, hur bygger vi solidaritet och hur skall vi egentligen förhålla oss inför desperata beslut som samtidigt ser ut att leda till kommande katastrofer? Alla beväpnade konflikter övergår förr eller senare i ren pragmatism där fiendens fiendes fiende av nödvändighet får behandlas som vän och där allianser formas på allt kortsiktigare grunder. Till sist är det bara vapenmakten som avgör och allt politiskt innehåll skjuts på framtiden, eller helt i sank.

Detta vet förstås diktatorer om, det var därför Assad så snabbt eskalerade den sociala revolutionen 2011 till ett inbördeskrig. Det är också därför som diverse stormakter, med allt annat än varma känslor för dubbelmakt och gräsrotsdemokrati, blandar sig i med stöd åt den ena eller den andra väpnade gruppen. I realpolitiken offras inte bara människor som brickor, där mördas också alla ideal och drömmar om en annan ordning.

Men vår samtid tycks drabbad av en omfattande politisk blindhet där pragmatisk kortsiktighet misstas för realism. Det är sådan ”pragmatism” som får socialdemokratiska politiker att rasera den politik som alltid har varit deras eget politiska existensberättigande i tron om att det är den enda möjliga vägen framåt. Är fokus kort nog kan du ignorera vilken annalkande fara som helst.

Journalisten Magda Gad använder nu Expressens spalter (15/10) för att deklarera att Assad plötsligt blivit vägen till fred och stabilitet i Syrien. Med ”Mellanösterns starka ledare” /…/ ”vet man vad man får och har att förhålla sig till”, konstaterar Gad och väljer helt enkelt att inte berätta om vilken roll den syriska regimen spelade när IS etablerade sig som en militärmakt i inbördeskriget. Det är förstås lätt att uppröras över en så revisionistisk analys som Gad gör sig skyldig till, men hon har gett oss ett bra exempel på vilken fullständig idioti och katastrofpolitik som kan förkläs till pragmatism. Uteslut allt annat än de absolut sämsta alternativen och en diktator som bombar sönder sitt eget land framstår som garanten för fred. Det ”möjligas politik” i en reaktionär tid kommer alltid att vara en reaktionär politik.

Det kommer alltid att framstå som mer pragmatiskt att göra sig beroende av en större spelare, vilket innebär att det alltid kommer att framstå som realistiskt att undergräva själva det fundament som gjorde striden värd att ta. Så agerade Fria syriska armén när den gjorde sig beroende av Turkiet, vilket drev en kil mellan arabisk och kurdisk opposition och kurdiska styrkor till att sluta vapenvila med den syriska regimen. Varje val framstod i stunden som det realistiska. Vi som inte befinner oss i stridens hetta måste ha längre och mer kritiska perspektiv än så.

Vi måste självklart protestera mot Turkiets invasion av Rojava idag, liksom vi kommer att protestera när regimen i Damaskus slår ned mot kurderna imorgon. Det gör nytta. Utan mobiliseringar är det mycket möjligt att Sverige aldrig kommit sig för att avbryta vapenexporten till Turkiet. Politiskt måste vi dock vara mer långsynta. För tvärtom vad Magda Gad tror så finns det inget stabilt med den syriska regimen. Ingen trygg patriark kommer med fast hand att leda Syrien till en period av fred och återuppbyggnad. Alla de sociala orsaker som satte igång revolutionen 2011 kommer att finnas kvar så länge regimen och realpolitiken ser ut som den gör. Den som ger sitt stöd åt det minst onda idag kommer plötsligt att vakna upp på fel sida av historien.

En ledare från tidningen Internationalen

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!