Kraften i en delad börda

I sociologisk lyckoforskning har man sedan länge varit medveten om en märklig egenhet hos människor. Människor som lever på homogent fattiga platser tenderar att vara lyckligare än människor som har det materiellt bra, men har grannar som har det ännu bättre. Det vill säga, vi har en inneboende egenhet att tolerera bördor så länge de fördelas lika, men blir upprörda över ett ojämnt fördelat överflöd.

Just detta kan förklara varför många Londonbor som överlevde andra världskriget i efterhand kom att se tillbaka på Blitzen, när deras hemstad bombades av tyskarna, som den lyckligaste tiden i deras liv. Inte lyckligast i bemärkelsen bekvämast och tryggast, men i bemärkelsen mest meningsfull. I skyddsrummen och den gemensamma organiseringen av vardagen upplevde de en praktisk solidaritet som alltså slog de efterföljande rekordårens materiella förbättringar.

Om detta resonerar George Orwell i essän The Lion and the Unicorn: Socialism and the English Genius, skriven mitt i blitzens London 1941. Orwell såg i den enkla ”patriotiska” solidariteten en verkligt demokratisk socialistisk potential. Riktigt så långt kom nu inte processen, men krigserfarenheten var tveklöst en utlösande faktor både för det sociala välfärdsbygget och koloniernas frigörelse, som kom efter freden. De människor som på olika vis, men ändå gemensamt, kämpade mot fascismen skulle inte acceptera ett samhälle där de själva inte betraktades och behandlades som jämlika menade Orwell; ”ladyn i Rolls-Roycen skadar moralen mer än en flotta av Görings bombplan”. Han resonerar i slående moderna termer om att det är just den gemensamma berättelsen om demokrati och jämlikhet som bär på fröna till verklig socialism.

Vad händer då när vi befinner oss i andra änden av det välfärdsprojekt som Orwell såg början på? I dagens nyliberala Sverige, som tvärtemot sin självbild skyr allt som kan andas jantelag, ses denna förväntan som något oerhört fult; avundsjuka. Därför skall vi aldrig prata om hur andra har det i annat än positiva termer. Om rikedom: ”Vad roligt för henne att hon är så framgångsrik!”. Om fattigdom: ”Tänk vad privilegierad jag är ändå som inte är så där fattig!”. Reinfeldt ville ta bort begreppet relativ fattigdom, för i vårt samhälle skall vi alla vara öar. Inget Vi, bara Jag.

Men människor är inte öar, vi är relationella varelser och vi tolkar vår politiska verklighet som berättelse. Vi:et som blivit bannlyst från samhällsdebatten kommer alltid tillbaka i någon form, nu när det sociala kontraktet är ensidigt uppsagt, när det inte längre finns någon praktisk jämlikhet och demokratin dras undan. När ladyn flyger privatjet till Maldiverna och vi ändå alla förväntas dela lika på flygskammen. Det finns en enorm potential i den vrede som människor känner mot detta tillstånd och det är den vreden som tar till gatorna i Argentina och Chile, som tvingade Libanons premiärminister att avgå. Men kanske ännu mer – och särskilt på våra breddgrader – kanaliseras vreden av den auktoritära högern.

Då är det kanske inte så konstigt att många som tidigare varit vänster tror sig se en potential i att fånga upp denna vrede genom att spela på samma strängar som rasisterna. I Sverige är det mest olika lokalpartier som nu försöker kombinera välfärdspolitik med tuffa tag mot brottslingar och nyanlända och diverse rallarsvingar mot ”köpta” politiker. Alltihop förpackat som postideologisk realism. Men dessa ”vänster”-populister har missat något väsentligt. Deras ”realism” handlar inte att acceptera verkligheten som sådan utan om att omfamna den rådande verklighetsberättelsen – och den verklighetsberättelsen är borgerligt reaktionär. Som all politisk cynism så bottnar den i en enorm naivitet.

I deras ”realism” är det flyktingar och korrupta politiker som står emellan folket och deras välfärd.

Kapitalet, de som sagt upp samhällskontraktet och drivit fram 40 år av aggressiv högerpolitik, har helt opererats bort ur ekvationen. På samma gång har de glömt folkrörelserna som utgjorde kraften bakom det föregående välfärdsbygget – och som har kraften att bygga morgondagens vänsterprojekt. Ingen välsmord populist kommer kunna runda den politiska bojen.

En ledare från tidningen Internationalen.

Advertisements