Brottsförebyggande rådet har granskats av en grupp forskare på Linköpings universitet. En av dem är den tidigare polisen Stefan Holgersson. Deras granskningsrapport, Går det att lita på Brå?, har fått stor uppmärksamhet i media, men den kritik som framförs i rapporten är inte speciellt hård och innebär ingen allvarlig kritik av tillförlitligheten i Brå:s rapporter. En rapport nämns dock, det är Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) som kritiseras för att jämförbarheten över tid är dålig då insamlingsmetoderna och frågorna ändrats ett par gånger.
Vi kan nog ändå fortsatt utgå från att Brås rapporter i huvudsak är korrekta även om vi måste ta NTU med en viss nypa salt då den med åren blivit allt mer osäker genom minskad svarsfrekvensen och ändrade metorder (numera via webben och mejlen, vilket är sämre än via telefon). Anmälningsstatistiken berörs inte av kritiken i rapporten så den kan vi fortsatta lita på. Den kommer dessutom egentligen från Polisen även om den bearbetas och hanteras av Brå. När det gäller NTU går det dock att påvisa systematiska fel som gör att resultaten för vissa brott måste ifrågasättas.
När det gäller NTU har Maria Robsahm exempelvis visat att våldtäktsbrottsligheten kraftigt överdrivs:
Folk som svarar ja på frågan om de har blivit utsatta för sexualbrott får också frågan om detta är polisanmält. Om man jämför antalet som uppger detta med antalet fall som faktiskt har polisanmälts så är skillnaden mycket stor. Och det handlar om systematiskt mycket högre siffror enligt NTU än vad den officiella statistiken säger. År 2007, 2010 och 2015 är siffrorna dubbelt så höga, år 2008 och 2013 är de tre gånger så höga och år 2016 handlar det om en siffra som är nästan fyra gånger högre än den korrekta.
Det genomsnittliga mätfelet är på 110% – dvs NTU:s uppgifter är genomsnittligt mer än dubbelt så högt som den officiella statistiken. Det förekommer inte att NTU redovisar en lägre siffra än den officiella. att det föreligger.
Även när det gäller misshandel överdrivs brottsligheten i NTU:
Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.
Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel.
En alternativ tolkning är att mörkertalet underskattas i NTU istället för att brottsligheten överskattas. I vilket fall som helst är siffrorna i NTU när det gäller misshandel och våldtäkt så osäkra att NTU inte är användbar när det gäller att bedöma nivån eller utvecklingen nöär det gäller våldtäkt och misshandel.
I övrigt konstaterar rapporten från Linköpings Universitet likheter mellan myndighetsfinansierad forskning och företagsfinansierad forskning vad det gäller förutfattade meningar och otillbörlig påverkan (bias). Inte bara forskare som ägnar sig åt företagsfinansierad forskning riskerar att hamna i ett dilemma när de ska värna om sitt oberoende och samtidigt önskar vara tillmötesgående mot uppdragsgivaren. Även vid myndighetsfinansierad forskning kan sådana problem förekomma.
Vidare menar rapportförfattarna att Brås ställning som en myndighet under justitiedepartementet i kombination med uppgiften att utföra studier som rör detta departements kärnfrågor skapar i sig en spänning. Studien bekräftar relevansen av de farhågor som målades upp i översynen av Brå (SOU 2004:18) om att nuvarande val av organisationsform kunde medföra en uppenbar risk för att Brås trovärdighet skulle kunna ifrågasättas. Denna studie visar att risken för snedvridning är särskilt hög för forskningsstudier som är politiskt känsliga eller som starkt går emot agenda och föreställningar hos en beställare. Det finns tydliga likheter med vad som iakttagits om bias vid industriforskning; särskilt avseende en stark styrning vid formulering av forskningsfrågor och sättet att hantera obekväma resultat.
Studien pekar på att det inte finns anledning att slentrianmässigt kategorisera Brås studier och yttranden som otillförlitliga. Det gäller även studier vars resultat ligger i linje med regeringens eller andra beställares intressen. Det faktum att det enligt rapporten finns en betydande risk för förutfattade meningar och otillbörlig påverkan (bias) innebär dock att situationen är problematisk. Det kan vara svårt att veta vilka studier och yttranden från Brå som är vederhäftiga och vilka som bör betraktas med försiktighet. I stort sett kan dock rapporter och studier från Brå betraktas som tillförlitliga.
Rapportförfattarna menar vidare att både intervjuer och vad som hände under datainsamlingen pekar på att det tycks råda en tystnadskultur inom Brå och det verkar finnas en strävan att anställa personer som uppfattas som lätta att styra. Att inte ha kritiserat polisen ger intrycket att vara fördelaktigt både för möjligheten till anställning vid Brå och för forskningsfinansiering.
Enligt rapporten är det ett problem med Brås täta koppling till polismyndigheten och det kan vara ett problem med den täta kopplingen till kriminologiska institutionen på Stockholms universitet. Rapportförfattarna menar att banden måste brytas up och efterlyser ökad transparens hos Brå.
Det är dock helt klart att det går att lita på Brå. Det mesta de producerar är tillförlitligt och trovärdigt, bra och användbart. Vissa rapporter kanske inte går att lita på och den som kanske är mest problematisk är Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
