När Margaret Thatcher myntade det numera ödesdigra TINA – There Is No Alternative, var det för att poängtera att hennes nyliberala stålbad var det enda gångbara alternativet. Idag har betydelsen förskjutits. Idag finns det bokstavligen inget alternativ. Eller snarare, det får inte finnas något alternativ. Det som då var en politisk punchline har med tiden blivit en dogm. Hela vår politiska verklighet bygger på beslut som kläs in i retorik om att det inte finns några beslut att ta. På så sätt framstår utvecklingen som både oundviklig och naturlig.
Vi ser dagligen vad dogmen om att det inte finns några alternativ innebär i praktiken. Som i tidningen Kommunalarbetarens reportage om skandalen i LO:s förhandlingar med Svenskt näringsliv om framtiden för Lagen om Anställningsskydd (17/12).
För en Internationalenläsare är det knappast ovant att läsa om kritik mot den svenska fackföreningsrörelsens toppstyrning, mot hur förhandlingar sker och beslut tas ovanför medlemmarnas och ombudens huvuden och hur det leder både till eftergifter och i förlängningen till medlemmarnas passivisering och förlorade tro på den fackliga saken. Vad vi nu ser är en sorts toppstyre där inte ens fackförbundens ledningar är involverade.
I förhandlingarna om LAS har tre personer ur LO:s femhövdade förhandlingsdelegation på eget bevåg, eller snarare på uppdrag av regeringen Löfven, i hemlighet satt sig i förhandlingar med arbetsgivarparten för att komma med en avsiktsförklaring om hur arbetsrätten ska förändras, bland annat genom att formuleringen om ”saklig grund” skall strykas ur lagen om anställningsskydd.
Syftet är förstås att göra precis som när strejkrätten skulle inskränkas och låta LO och Svenskt Näringsliv själva lägga fram förslaget på försämringar för löntagarkollektivet, så att socialdemokraterna slipper ta den politiska smällen och riskera misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. Förhoppningen var att ha överenskommelsen klar i god tid innan LO-kongressen i juni, så att den inte kan blockeras av några förargliga demokratiska processer och så att man snabbt och smidigt i armkrok med näringslivet skulle kunna rulla tillbaka utvecklingen sisådär femtio år, till tiden då arbetsgivare kunde sparka anställda lite hur som helst.
Det politiska budskapet från socialdemokraternas ledning och deras representanter i fackföreningarna är detsamma som det var från Thatcher. Det finns inga alternativ. Vi måste göra näringslivets intressen till våra. Löntagarnas intressen måste böja sig för kapitalets, igen och igen och igen.
Att sex LO-förbund nu lämnat förhandlingarna i protest ändrar i sig ingenting, men det visar att det finns sprickor i muren. Den nyliberala anpassningen har gått så långt att arbetarrörelsen nu är på väg att förhandla bort sitt eget existensberättigande. Och när inte ens förbundsledningarna kan gå med på villkoren så är allt ledningar har att tillgripa ytterligare toppstyre och hemlighetsmakeri. Det är ett tecken på enorm arrogans, men också på desperation.
Jonas Sjöstedt brukar ibland hävda att det idag inte längre råder någon motsättning mellan reformister och revolutionärer inom vänstern. Med det syftar han dels på att det inte längre finns någon vänster av betydelse som förespråkar väpnad revolution, dels inte finns någon socialdemokrati som medelst reformer för samhället i en socialistisk riktning.
Vi skulle dock kunna dra mer långtgående konsekvenser av det påståendet. Det finns nämligen inte längre något alternativ mellan kamp och kompromisser, för det finns inte längre någon motpart som är beredd på att kompromissa.
Det finns bara att välja mellan att ge upp, eller att organisera oss för våra gemensamma intressen. Så enkelt är det, så svårt är det. Det finns inga alternativ om inte vi skapar dem.
En ledare från tidningen Internationalen.
