Folk vill gärna kalla sin barn särbegåvade men inte säga att de är autistiska. För det är vad särbegåvade personer i allmänhet är. Högfungerande autister, personer med asperger. Personer med autismspektrumstörningar. Autister. Vi som får resultat på IQ-tester som hamnar långt över genomsnittet. Vi som kan vara med i Mensa om vi vill. Nån av oss kan vara ruggit bra på matte, en annan fenomenal på språk, en tredje kan komma ihåg allting och nån läser 100 sidor på 20 minuter.
Vi är som anpassade till den gamla skolan som fanns när jag var liten. Kunde rabbla fakta, årtal, alla floder, alla höga berg, alla huvudstäder, alla länder, alla latinska namn på vanliga djur osv. Vi kunde göra en miljon liknande matteuppgifter i en rasande fart, skriva färdigt alla prov innan alla andra hade satt sig osv. Om vi ville och var intresserade vill säga.
I skolan som existerar idag, med grupparbeten, projekt, samarbete så klarar vi oss sämre. Att samarbeta med andra är liksom inte en autists grej. Det är så svårt att förstå andra, de hänger inte med och de resonerar obegripligt. De andra, de som inte är autister, tycker dock att det är vi autister som är konstiga.
För samhället är borde vi vara en resurs. Vi lär oss nya saker snabbt om vi är intresserade och inte alls som vi inte vill. Vi samlar på saker. Vi är superbra på att tänka utanför boxen (i själva verket fattar vi inte vad boxen är). Vi kan hålla på med samma sak dag ut och dag in utan att tröttna. Vi har specialintressen, blir fantastiskt kunniga på dessa och fungerar därför utmärkt som forskare.
Att tänka utanför boxen är något som efterfrågas i samhället. Att säga sanningen kan också vara bra. Sägs det. I allmänhet är det dock ett problem för oss. Vi blir obekväma och upplevs som jobbiga. Vi blir därför ofta inte inkluderade i en grupp och får vi vara med är vi liksom med i utkanten och upplever ofta att vi inte riktigt hör dit. Får vi nåt för oss är det svårt att ändra. Vi kan driva samma sak i evighet och upprepa samma mantra miljoner gånger. Göra och säga samma sak igen och igen. Ibland kan det vara bra som med Greta Thunberg. Ibland kan det vara uselt som med seriemördaren Peter Mangs. Vi är i allmänhet inte möjliga att korrumpera (vi vet ju att vi har rätt och vill inte ändra oss), men samtidigt så är vi av samma skäl urdåliga på att lyssna på andra.
Samarbete med andra är dock alltid svårt. Utbildas vi i särskilda skolor blir vi ändå sämre på det men eftersom det behövs för att forskning ska fungera kommer särskolor för särbegåvade barn, förlåt, autister, göra att samhället i framtiden går miste om många presumtiva forskare. För helt utan social kompetens kan ingen bli forskare. Det gick sannolikt för 100 år sen, men inte idag. Med speciella skolor för autister skapar vi därför på sikt ett sämre samhälle.
Vi autister är urusla på social interaktion. Helst tittar vi bara ner i backen när vi möter nån ny. Allt nytt är jobbigt. Att behöva ändra en uppgjord planering är nästan omöjligt. Är det nåt utifrån som tvingar fram en ändring ligger paniken nära. Vi kan inte behålla vänner för vi vet inte hur en gör. För att bli bättre på detta måste vi träna oss. Det kan vi bara göra om vi faktiskt tvingas vara i miljöer där interaktion med andra är nödvändig. Med tiden klarar de flesta av oss att umgås hyfsat med folk, fast inte om vi blir stressade eller pressade.
I allmänhet klarar vi oss också sämre i livet än andra människor. Trots att vi är ruggigt duktiga i skolan, trots att vi pappret är smartare än andra. För vi har svårt att kompromissa, är envisa som synden, har svårt att ändra oss, är värdelösa på lagarbete och förstår inte de sociala koderna. Vi är plumpa, säger saker som sårar folk utan att vi begriper det (det är ju bara sanningen) och är oftast usla på att ljuga vilket i verkligheten försvårar socialt umgänge. Samtidigt är naturligtvis variationen väldigt stor även bland autister. En autistisk person skiljer sig lika mycket från en annan autistisk person som en ”vanlig” person skiljer sig från en annan ”vanlig” person
Om vi isoleras från andra människor så blir vi inte bättre på socialt umgänge och social interaktion. Istället blir vi sämre. Därför är det en idiotisk idé att autistiska barn, förlåt särbegåvade barn, ska gå i särskilda skolor anpassade till dem. Det är naturligtvis skönt och lätt. Det skulle jag också tyckt, men på lång sikt är det inte bra.
Och för oss som enskilda personer med autismspektrumstörning är det i allmänhet sämre. Vi är ensamma som det är. I särskilda skolor kommer vi att bli ensamma tillsammans med andra ensamma och när vi gått ut kommer vi att bli ensammare än vi är idag. För då saknar vi den sociala kompetens som krävs för att samverka och interagera med andra, med de som inte har nån autismspektrumdiagnos.
Särskilda skolor för särbegåvade barn, dvs högfungerande autistiska barn, barn med asperger, är en idiotisk idé ur samhällssynpunkt och för den individuella personens förmåga att fungera i samhället.
