Vi befinner oss i en tid då den politiska kartan håller på att ritas om och där traditionella partier byter positioner som andra byter underkläder. Ibland formulerar politiska bedömare det som att det inte längre finns någon tydlig motsättning mellan höger och vänster, det vill säga mellan kapitalets politiska gren och de partier som skall representera den arbetande befolkningen.
I själva verket är det som skett snarare att hela det mainstreampolitiska fältet knutits mycket hårdare mot kapitalets intressen. Med andra ord; politiken har förskjutits högerut. Det har för Sveriges del inneburit att vi idag styrs av en socialdemokratiskt ledd regering som bedriver mer radikal högerpolitik än vad den föregående Alliansregeringen kunde.
Detta innebär i sin tur att Sverige just nu är på väg in i en välfärdskris utan att befinna sig i lågkonjunktur. Situationen tar sig närmast surrealistiska uttryck när vi kan ställa det närmast oändliga slöseriet som omgärdade bygget av Nya Karolinska i kontrast till den resursbrist som det just nu vittnas om från Stockholms systematiskt underbemannade akutmottagningar. Åldrande befolkning och flyktingar får agera ideologiska syndabockar för politiker som vill slippa ansvar för sina egna beslut.
I en akut situation är det förstås bra att Vänsterpartiet vågar lämna sin roll som stödhjul till socialdemokraterna och gör det som står i partiets makt för att försöka bromsa en väntande välfärdskatastrof.
Någonstans måste en gräns dras och ur det perspektivet är det utmärkt att Vänsterpartiet allt mer visar att man är beredda att ta till de medel man har för att bromsa den nyliberala strukturomvandlingen, även när den genomförs av Socialdemokratin.
Samtidigt är det något annat och mer oroande vi kan ana i V:s allt högre politiska spel. Under tisdagens pressträff framställde Sjöstedt saken så här: ”Det är uppenbart att regeringen i ännu en fråga är på väg att hamna till höger om Moderaterna och Kristdemokraterna och med det öppnas en möjlighet att skapa en annan majoritet i riksdagen.”
Det är viktigt att Sjöstedt belyser den förskjutning som just nu sker i svensk politik och den roll Socialdemokraterna spelar i utvecklingen. Att januarikoalitionen får sina fiskar varma om kommunernas välfärdskris är bra. Att Vänsterpartiet kräver tio extra miljarder likaså.
Att Jonas Sjöstedt framställer Moderaterna som mer vänster än Socialdemokraterna är däremot dåligt och potentiellt mycket skadligt. Likaså öppnandet för ett möjligt schackrande med M och KD om budgetmedlen. En slags realpolitik av illavarslande märke annonseras, för situationen är ju den att varje majoritet som idag finns att hämta i riksdagen blir blå hur man än vänder och vrider på partikonstellationerna.
M och KD har inte rört sig ”vänsterut”, utan tvärtom åt allt mörkblåare håll. Deras retorik om att stötta välfärden är grundfalsk och syftar endast till att dölja den strategiska inriktningen. Det är ju just på detta sätt högeraktörer från Viktor Orbán till Donald Trump opererar.
Är M/KD:s dramatiska tilläggsslakt av fjolårets välfärdsbudget redan glömd? Eller planen på att låta bistånd och hyresgäster betala för reformerna?
Den parlamentariska instängdhetens syrebrist tycks ha gjort även vänstern omtöcknad. Varför i hela fridens dar skulle vänstern bidra till högerns dimridåer? Visst är det utmärkt att pressa regeringen och januaripartierna om välfärdssveken och behoven. Det är den parlamentariska enögdheten hos V som utgör problemet. Inom S kvider både medlemmar och väljare i januariavtalets strypsnara, liksom LO-folket.
Men mobilisera då där, och låt M/KD hacka sönder sina forna alliansbröder och systrar. Det är bara stormvindar underifrån som kan blåsa omkull januariöverenskommelsens löntagar- och välfärdsfientliga paragrafer, så visa vem som står var och backa upp kraven på massivt stöd till välfärdssektorn!
När det nu står klart att Jonas Sjöstedt kommer att avgå efter vårens partikongress framträder de senaste månadernas utveckling i nytt ljus. Sjöstedts sista gärning som partiledare består kanske av att ha lyckats bryta loss Vänsterpartiet från dess roll som evigt lojalt småsyskonparti. Det är ett utmärkt arv att efterlämna. Nu ankommer det den kommande partiledaren att ta nästa steg och bryta med parlamentarismens inlåsning.
En ledare från tidningen Internationalen.
