Klimatrörelsen har tvingat EU att agera

EU lanserade nyligen sitt nya klimatomställningsprogram som fått det trendkänsliga namnet Green Deal och som innehåller det lika trendkänsligt döpta Just Transition Mechanism; en mekanism för rättvis omställning.

Med det språkbruket anknyter EU till den växande mobiliseringen runt en Green New Deal och rättvis omställning, som samlar liberala och vänsterorienterade tänkare och aktivister. En mobilisering emot nyliberala åtstramningar och teknokratiska politiska strategier som fått brett genomslag sedan ett knappt år tillbaka i och med att den US-amerikanska kongressledamoten Alexandra Ocasio-Cortez och därefter Bernie Sanders kampanj lanserade Green New Deal.

Rörelsen för denna typ av omställning är på många sätt motsatsen till den politik EU fört under flera årtionden, inte minst efter finanskrisen 2008. Åtstramningspaket för sydeuropeiska euroländer och teknokratregeringen i Italien 2011-2013, vilken tillsattes ovanifrån utan folkligt mandat, bör ses som just den typ av politik som Green New Deal och rättvis omställning motsätter sig.

Innebär då EU:s omställningspaket en riktningsförändring bort ifrån nyliberal teknokratpolitik? Föga förvånande ser EU:s Green Deal inte precis ut som en plan för rättvis omställning om vi betraktar den på detaljnivå. Den föreslagna omställningspraktiken är business as usual i ett nötskal. Rättvis omställning anges som en viktig del av motivationen bakom Green Deal men under kategorin ”policy areas” där den faktiska politiken skisseras lyser sociala perspektiv med sin frånvaro.

Ekonomin, tillväxt, marknadskrafter och tekniska framsteg pratas det om men inte sociala rörelser, facklig organisering, klimatflyktingar eller småjordbrukare. Det är ett sedvanligt teknokratiskt förslag där de människor som berörs av och kan driva en socialt rättvis omställning knappt omnämns.

Människor verkar vara oviktiga såvida de inte äger kapital och driver företag. Det är uppenbarligen inte experter på miljö och klimat, fackliga frågor eller mänskliga rättigheter som haft ansvar för utformningen av politiken utan finanspolitiker med skolning i borgerlig nyklassisk ekonomi.

EU:s fortsatta fokus på företagsintressen blir också komiskt tydligt när EU-kommissionens kontor i Sverige bjuder in till informationsträff om EUs Green Deal – de som ska delta i panelen är inte representanter för civilsamhällesorganisationer utan för en framstående arkitektfirma samt för två av de företag som miljörörelsen i Sverige är i konflikt med, nämligen fossil- och kärnkraftsindustriernas Preem och Göteborg Energi.

Men varför använder då EU begrepp som anknyter till rörelser för en mer radikal omställning? Vi måste förstå det som ett symptom på att det inte längre går att ignorera de krafterna i samhället. Det är en logik som upprepats gång på gång genom historien.

Under 1900-talet ledde sociala rörelsers kamp för jämlikhet till att liberala och konservativa politiker började omfamna sådant som offentlig välfärd och rösträttsreformer. Det var inte i första hand en effekt av deras goda vilja utan en strategisk reaktion på den folkliga organiseringen – att stötta reformer för att blidka massorna kunde minska risken för en ännu mer radikal samhällsomvandling. På samma vis blev ”hållbarhet” obligatoriskt i myndighetsspråk efter miljörörelsens mobilisering i västvärlden från 60-talet och framåt. Nu ser vi samma tendens upprepa sig när EU ger läpparnas bekännelse till en rättvis klimatomställning.

Det är knappast en slump att EU:s retorik rör sig åt det hållet i en tid när politiska rörelser i allt större utsträckning motsätter sig den politik som EU för, med handelsavtal och fri rörlighet för kapital, gränspolitiskt våld, ensidigt fokus på ekonomisk tillväxt och en stordriftsvänlig reglering av livsmedelsproduktionen. Och här finns det faktiskt skäl för optimism; att det politiska etablissemanget ser sig tvungna att anpassa sig efter en folklig opinion för rättvis omställning är ett betyg på den makt vi gemensamt besitter.

Det betyder dock inte att det finns speciellt mycket att vara optimistisk över i EU:s omställningspolitik i sig. Om vi ska prata Green New Deal i ett europeiskt sammanhang så är förslaget som lagts fram av organisationen DiEM 25 (Democracy in Europe Movement 2025) mycket mer inspirerande. Deras ”Green New Deal for Europe” sätter uttalat folket i centrum och tar avstånd ifrån teknokratiska omställningsprogram vilka försöker lösa problemen med miljö- och klimatförändringar med samma verktyg som orsakat dem.

DiEM25 menar att omställningen måste drivas av oss tillsammans och utformas utifrån våra behov. Bara då kan den på riktigt bli en rättvis omställning som inte utelämnar någon – förutom kapitalintressen.

En ledare från tidningen Internationalen.

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!