Rossana Dinamarca är en av de personer som det spekulerats kring när det gäller valet av ny partiledare i Vänsterpartiet. Jag har tidigare uttryckt min skepsis mot henne som ny partiledare då hon som jag uppfattar har en gammaldags inställning till socialism och partibyggande. En stalinistisk ådra så att säga.
När hon nyligen gick ut i en debattartikel om Vänsterpartiets uppgörelse med Moderaterna och Kristdemokraterna så visade hon också tydligt att hon hamnar fel på grund av sina politisk uppfattningar. Det är faktiskt helt ointressant vilka partier som röstar igenom bra saker i riksdagen. Att Sverigedemokraterna stöder ett Vänsterpartiförslag eller en bra uppgörelse som Vänsterpartiet gjort är bara bra. Alternativet hade ju varit att välfärden inte får de extra pengarna alls.
Att låtsas som om SD inte sitter i riksdagen som ett av de större partierna fungerar inte oavsett hur illa vi tycker om dem. Personligen anser jag att de är ett rasistiskt parti med tvivelaktiga rötter i nazismen och jag litar inte på dem i någon fråga eller sammanhang. Men de får gärna rösta på förslag från Vänsterpartiet.
Att släppa fram januariöverenskommelsen var däremot mycket mer tveksamt. Men ju gäller den och då får Vänsterpartiet förhålla sig till den situationen och göra det bästa av den. Men vill vi ha en radikal politik i Sverige är parlamentariskt schackrande och uppgörelser ingen väg framåt. Då krävs det organiserat motstånd i vardagen. Att organisera och skapa folkliga rörelser med krav på en radikal politik borde därför vara central för vänsterpartiet. Ingen av de kandidater som diskuterats som eventuell nypartiledare står för en sådan linje, allra minst Dinamarca.
På många sätt är det därför bra att Dinamarca inte ställer upp som kandidat till partiledarposten. Hon hade vart ett steg tillbaka utan att nåt radikalt kommit ut av det. En gammaldags pratkommunist med stalinistiska förtecken utan någon som helst verkstad.
