Det händer ständigt och jämnt. En del människor som kallar sig för kommunister, marxist-leninister, maoister och liknande hemfaller rasism och fascism. Vi har det tragiska fallet med Nils Flyg och hans kommunister i ett parti som kallade sig Socialistiska Partiet i vilket ledningen och en del andra blev nazister i samband med andra världskriget.
Jag har sett det hos Myrdalskultens bloggar som exempelvis Björnbrum, Romelsjö och Lindelöf där det börjar med USA-fientlighet varefter de via klimatförnekelse och/eller invandringskritik samt Putin- och Rysslandskramande vilket sen blir till stöd för diktaturer och fascister samt ren rasism.
Det är en av de viktiga ingredienserna i konflikterna inom Kommunistiska Partiet där en av falangerna blivit rena rasister.
Det är helt enkelt en sjuka hos människor som anser att de är kommunister (och som jag kallar stalinister) och som tycker att de därför måste anamma alla möjliga typer av fördomar som finns i delar av arbetarklassen. Det bygger på ett slags missförstånd, att allt som arbetarklasspersoner säger alltid är rätt. Är delar av arbetarklassen rasistisk är det stor risk att sådana personer börjar tycka att rasism är rimligt och riktigt.
I Flamman har de uppmärksammat en person som vandrat den beskrivna vägen, Malcolm Kyeyune. I hans fall har vandringen gått från Ung Vänster till Göteborg-Posten och till en fascistisk tankesmedja. Han är inte den förste och han kommer naturligtvis inte att bli den siste. Örebropartiet med sin rasistiska politik har ju tillkommit genom uteslutningar av samma skäl.
Han uteslöts ur Ung Vänster för att han inte ville ta avstånd från Revolutionära Fronten som var en antifascistisk kamporganisation, numera upplöst. Själva uteslutningen är en del av samma stalinistiska tendenser som sänt Kyeyune rakt i fascismens famn. Utan ordentlig politisk skolning och med stalinistiska idétraditioner ligger inte fascismen långt borta för en del personer.
Problemet är tydligt hos de gamla maoisterna, det finns inbyggt i Kommunistiska Partiet och tyvärr också till viss del i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det är Kyeyune och de som uteslöt honom tydliga exempel på.
Tor Gasslander i Flamman menar att det hela är en individuell fråga. En fråga om individers utveckling. Det är dock en felaktig analys. Det hela handlar om ett systemfel. Dålig och felaktig politisk skolning.
Frågan är inte om vi kunde stoppat Kyeyune utan frågorna som måste ställas är: Hur förbättrar vi den politiska skolningen i Ung Vänster och Vänsterpartiet så det inte inträffar igen? Hur rensar vi ut gamla kvarvarande stalinistiska illusioner? Vad som händer i Myrdalskulten och Kommunistiska Partiet är däremot ganska ointressant.
