En skuta kan bara ha en styrman var en gång i tiden en maoistisk plattityd som brukade användas mot dem som ifrågasatte personkulten i de så kallade kommunistiska staterna. Idag finns det inte många inom vänstern som skulle få för sig att försvara brist på demokrati med ordstäv, ändå är personfixeringen lika stor nu som någonsin.
Inte specifikt inom vänstern, utan i hela samhället. Det ligger i den mediala logiken såväl som i den individualistiska, genomliberaliserade tidsandan att i varje stund lyfta fram den enskilda personen och tillskriva skeenden till hennes ledarskap och beslutsförmåga. Chefer för koncerner med många tusentals anställda blir så betuttade i genikulten att de låter skriva böcker till sin egen ära, trots att de i själva verket snarare är galjonsfigurer än kaptener över skutan.
Det gäller inte minst i synen på politik. För en systemkritisk vänstermänniska framstår det förstås som idiotiskt att tro att en enda människa på något sätt skulle vara förmögen att kanalisera en hel rörelses behov och hela samhällsskikts intressen, ändå går vi på det gång på gång. En ledare stiger fram ur en rörelse och vi tror att det beror på ledarens unika förmåga. Projektet misslyckas och vi ger oss ut på jakt efter nästa profil att lasta över våra förväntningar och hopp på.
Jonas Sjöstedt bestämmer sig för att avgå som partiledare för Vänsterpartiet och sociala medier fylls av medlemmars åsikter och insikter om vem som är rätt människa för jobbet och vem som absolut inte är rätt. Det deklareras vem som är höger, vem som är vänster och vem vi bör hålla på av vilken anledning. Vi reducerar oss så lätt till hejaklack.
Än tydligare syns förhållandena i Socialdemokratins (brist på) självklara ledare. När nu allt fler röster höjs om att avsätta Löfven uppkommer förstås frågan. Ersättas med vem? Ledarskiktets svaghet speglar rörelsens svaghet. Ett parti som bara förvaltar försämring består till sist bara av förvaltare.
Det är förstås viktigt med bra och kompetenta företrädare, men företrädare är ett ytfenomen. De är en representation av vad som pågår på djupet i en rörelse. När Vänsterpartiet för ett drygt år sedan valde att släppa fram Löfvens mitten-högerkatastrof till regering så var det inte ett beslut som förstås bäst genom att titta på Jonas Sjöstedts personliga egenskaper. Samma sak gäller förstås den allt mer oberoende och politiskt konfrontativa roll som partiet intagit under tiden som gått sedan dess.
Vidare har Nooshi Dadgostar, som av många är tippad som Vänsterpartiets nästa ledare, tagit varje tillfälle att lyfta behovet av att vinna väljare i LO-kollektivet och utanför storstäderna. Det är en viktig inriktning, men vi gör nog fel om vi förlägger den politiska synen bara hos Dadgostar som individ.
Istället gör vi bäst i att förstå utvecklingen i ett större perspektiv; i den politiska identitet som Vänsterpartiet nu är på väg att axla, som en egen politisk faktor som måste kunna agera oberoende av socialdemokratin och fylla de ytor som socialdemokratin överger. Det är förstås en utveckling som är starkt beroende av socialdemokratins totala ideologiska och politiska bankrutt, men det är också en effekt av att Vänsterpartiet börjar inse vad de kan bli – och omfamnar den insikten. Den processen är kollektiv och görs som rörelse, inte genom individuellt snille och ledarskap.
Därför bör inte vår insats som socialister inrikta sig på att agera kungamakare och idoljury utan i och för den breda och brokiga rörelsen. För när vi säger att vi får de ledare vi förtjänar så betyder det också att ledarna, det vill säga företrädarna blir till de företrädare vi förtjänar.
En ledare från tidningen Internationalen.
