Ett husbygge i Göteborg har vunnit omröstningen om Sveriges fulaste nybygge, det så kallade Kasper Kalkon-priset. Det handlar om Brf Vivas bygge i Guldheden på sluttningen ner mot Mossen. Segern var överlägsen. 1 305 röster mot tvåans, Brf Nils 24 i Malmö, 407 röster. Omröstningen genomförs av Arkitekturupproret genom en öppen omröstning på facebook.
Huset/husen har även fått Kasper Salin-priset som delas ut av organisationen Sveriges Arkitekter. Detta pris ska delas ut till en till ett svenskt byggnadsverk eller grupp av byggnader av hög arkitektonisk kvalitet. Deras motivering för att Brf Viva skulle ha priset var följande nonsens:
Ett stort register av arkitektoniska kvaliteter – formkänsla, taktilitet, utblickar och variationer i rymd och ljus – är utmärkande för projektet. Platsens krävande förutsättningar vänds genom skicklig volymbehandling till en tillgång där privat och offentligt ordnas och binds samman genom sekvenser av välgestaltade, överraskande rumsupplevelser, såväl inne som ute. Med hög ambition och stor omsorg om både mötet mellan byggnader och landskap och de boende är Brf Viva en inspirerande förebild.
Sveriges arkitekter har också publicerat lite vackrare bilder på bygget (det går att ta vackrare bilder då huset/husen är snyggare från andra hållet) men de kan jag inte publicera hör då de är skyddade av upphovsrätt.
Att Brf Viva fått det folkliga priset för fulaste samtidigt som arkitekterna hyllar det illustrerar väl den verklighetsfrånvända och elitistiska syn som arkitektkåren i gemen har på arkitektur och stadsbyggnad. De skiter i om det ser vackert ut för oss tusentals personer som ska se på husen så länge det är något som arkitekter kan beskriva på ett obegripligt sätt med fikonspråk. Miljonprogramsmarodören Claes Caldenby uttrycker dock det hela lite rakare i en debattartikel i GP om just Brf Viva. Så länge det är miljövänligt och i enlighet med mystiska arkitektoniska regler som ingen förutom en utbildad arkitekt tycks kunna begripa så spelar det absolut ingen roll om huset är fult.
För Caldenby är arkitektur aldrig en smakfråga. Hus behöver inte vara vackra. Viktigare är formkänsla, taktilitet, utblickar och variationer i rymd och ljus samt volymbehandling och sekvenser av välgestaltade rumsupplevelser. Vad detta faktiskt betyder är mer oklart. För honom är Guldhedens fulhet, brist på affärer, restauranger och glesa bebyggelse nåt bra. Det är faktiskt helt obegripligt. Dessutom tycks han inte känna till stadsdelen. Där Brf Viva ligger finns ingen väl utbyggd kollektivtrafik och det finns inga butiker i närheten som kan tänkas överleva på grund av nybygget. Han har grundläggande fel på den punkten.
Caldenby skrev sin artikel efter att bygget kritiserats av arkitekturskribenten Mark Isitt i GP:
Promenaden upp till ”Göteborgs bästa byggnad 2019” – om man ska tro juryn för Per och Alma Olssons fond – är en plågsam tidsresa tillbaka till den gamla onda tiden inom svensk stadsbyggnad. Lokalisering! Separering! Differentiering! Standardisering! Så löd huvudprinciperna för SCAFT (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen för Trafiksäkerhet), en trafiksaneringsmanual som blev regel mot slutet av 60-talet men testades redan här, på södra Guldheden, åren efter kriget. Verksamheter skulle lokaliseras så att inte fotgängarna behövde korsa farliga trafikleder. Gång- och cykeltrafikanterna skulle separeras från bilisterna. Biltrafiken skulle differentieras i olika hastigheter i olika nivåer.
[…]
En bävans bebyggelse, en terrorns topografi, där de boende förvisats till höga punkthus bakom buffertar av fluffig grönska medan bilarna cirklar på avstånd likt hungriga hajar.
Men även Isitt har dålig kunskap om området. Den som vill promenera mellan Wavrinskys plats och de nya husen väljer ju inte att gå längs med den döda och märkliga Dr. Allards gata när det finns en parallell promenadväg som leder igenom det trevliga och behagliga Landala egnahem. Han vet inte heller att det fanns ett parkeringshus/däck där Viva byggts. Visserligen tog det bara upp hälften så stor yta och på resten fanns det ett par duvslag varav ett i praktiken fungerade som en liten sommarstuga. Caldenbys artikel föranledde Isitt att i sin replik att antyda att Arkitekturupproret kanske har rätt:
Arkitekturupproret beskriver gärna arkitekteliten som ”en sekt”, menar att sådana som Caldenby hävdar ett smakmonopol, att allt de accepterar är lådor i betong och glas. Caldenbys utfall får mig att tro att de har rätt. Inte för att Viva är just detta, en serie lådor i betong och glas, utan på grund av hans fördömande ton.
[…]
Gemensamt för mig och Arkitekturupproret är tydligen att vi ”reducerar arkitektur till en smakfråga”. Caldenby kritiserar mig för att förespråka en ”expressiv” arkitektur. Säg mig, vad önskar han sig? En ”oexpressiv” arkitektur? Önskar han sig en arkitektur som inte ger något tillbaka till sin närmiljö, som är till för de boende enkom, som ger tak över huvudet, punkt slut? ”Arkitektur är inte underhållning utan praktisk verklighet”, skriver han. Men behöver det ena utesluta det andra?
Det är för mig självklart att arkitektur både är funktion och utseende. Ett hus bör vara miljövänligt byggt, dvs helst i trä eller tegel och inte i betong, med solceller och annat miljövänligt men samtidigt sak det naturligtvis vara vackert. Det är inte Brf Viva. Dessutom är Guldheden ett socialt icke fungerande område. Där finns inget folkliv på grund av den idiotiska miljonprogramsplaneringen med trafikseparering och funktionsseparering.
Visst knyter Brf Viva an till de byggnader som finns på Guldheden. Det är nämligen lika fult, ja faktiskt fulare men ändå i samma stil. Det är precis som de gamla fula husen förhoppnings hög kvalitet på själva konstruktionen och bygget med inredning och annat. Men det är fult även om företrädare för Sveriges Arkitekter föredrar att säga ”sträng estetik” istället för fult. Det är inget hus som tål att tittas på helt enkelt. Det är massiv gråhet. Det finns heller inget som säger att klassisk arkitektur inte går att förena med miljötänk, tillgänglighet, byggteknik, ekonomi samt bra arbetsmiljö. När Tatjana Joksimovi? och Joakim Lyth från Sveriges Arkitekter hävdar att det inte går gör de sig dummare än de är.
