Boktips
La revolución india (Indianrevolutionen)
Fausto Reinaga (Rupaj Katari)
Cooperativa de Artes Gáficas, La Paz
Klasskamp och/eller Nationskamp?
En tung och repetitiv bok på spanska om den sociala kampen i Bolivia är förstås för den specialintresserade. Men vänstern i världen har ju alltid diskuterat ”den nationella frågan”, alltså hur de (etno)nationella känslorna förhåller sig till klasskampen. Denna stridsskrift är ett exempel på det.
Såväl den moderna nationalismen som socialismen fick ett genombrott med början i den franska revolutionen. Men på 1800-talet ”kapades” nationstanken av Europas eliter. Som resultat av det vände den europeiska arbetarrörelsen klassolidariteten ryggen och arbetare dödade arbetare i första världskrigets skyttegravar. För ”den egna nationen”.
Sedan dess har vänstern oftast svartmålat hela nationsidén för att istället luta åt mångkultur och internationalism. Nationalismen har bara dugt som antifeodal, antikolonial, antiimperialistisk, antifascistisk och borgerligt demokratisk samhällskraft. Som en slags ”mellanstation” på vägen till socialismen (exempelvis i nationella och sociala befrielserörelser).
De nationella tankarnas envisa kraft levde dock kvar även under 1900-talets realsocialism. Som motstånd mot Sovjetunionens dominans över Östeuropa. Som i krigen mellan Sovjet-Kina-Vietnam-Kambodja. Som i de blodiga etnisknationella stridigheterna i det forna Jugoslavien. Detta som bakgrund till denna imponerande lidelsefulla debattbok.
I Bolivia och andra länder med stor ursprungsbefolkning i Latinamerika (Peru, Ecuador, Guatemala, Mexico) har den nationella problematiken i mångt och mycket varit ”indianfrågan”. Så även för Amauta Fausto Reinaga (1906-1994), vars indiannamn Rupaj Katari indikerar släktskap med forna indianska upprorsledare i hemlandet Bolivia.
Han var indianist (”indiannationalist”) och skrev i sina många böcker mycket om ”raskrig” och civilisationskonflikter. Mellan det aggressiva vita, västliga, spanskkoloniala, USA-imperialistiska, kapitalistiska, materialistiska och rasistiska Västerlandet – och de 500 åren av motstånd och kamp från de färgade folken i Tredje världen (Syd). De gulas Asien, de svartas Afrika och indianernas Amerika.
Var han själv rasist som han anklagades för (liksom många andra nationalister) och alltid förnekade? När jag en gång under mina volontärår för den bolivianska indian/bonderörelsen CSUTCB besökte honom i hans hem i sällskap med en ung kvinnlig indianist, så vägrade han att ta min hand. Men frågan har inget enkelt svar visar boken.
Intellektuellt sett var han antirasist med stor kunskap om Europas kulturer, men känslomässigt uttrycker han sig i boken ofta rasistiskt gentemot vita och mestiser (blandning av vita och indianer). Detta därför att dessa ofta sägs ha förrått kampen för indiansk och andinsk befrielse från Spanien – och från det ”internkoloniala” Bolivia (styrt av en inhemsk vit minoritet), som följde på den latinamerikanska frigörelsen från det spanska kolonialväldet.
Hade så inte skett hade nationen Tawantinsuyo (inkariket) kunnat återupprättas, som de många indianska upprorsledarna kämpade för. Men istället för spanska vita tog år 1825 bolivianska vita och mestiser över makten, och inte mycket förändrades för indianerna (eller för de svarta förutom slaveriets formella avskaffande).
Bolivia blev ett slags självständigt apartheid-Sydafrika styrt och plundrat av en liten minoritet ”vita-mestiser” (hans flitiga benämning) som brutalt förtryckte indianmajoriteten (95 procent av befolkningen i Bolivia, enligt Reinaga…). Indianmassan av bönder levde kvar i sina kollektiva bykommuner (”ayllus”), och tjänade dessutom under feodala vita jordägare.
Den skolade aymaraindianska Fausto Reinaga var inledningsvis långt ifrån den nationalistiska indianistiska ideologin. Som intellektuell, författare och aktiv kommunist såg han det lilla bolivianska proletariatets fackliga och politiska klasskamp som landets framtid under marxist-leninistisk socialism. Men besök i Östeuropa och Sovjetunionen gjorde honom desillusionerad.
Samtidigt började han ifrågasätta revolutionen 1952 som gav förstatligade gruvor och jorden till indianerna-bönderna. Liksom vänstern, gruvarbetarna och fackliga COB (LO) ändrade han då synen på indianerna tlll bondeklass. Från förtryckt Folk (indianer) till Klass (bönder) allierad med arbetarklassen.
Men eftersom småbönderna hade fått (tillkämpat sig) privata jordar efter revolutionen var de marxistiskt sett ”småborgare” – alltså arbetande ägare till produktionsmedlet jord – en slags mellanklassposition mellan borgar/feodalklass och arbetarklass.
Detta fastän indianbönderna var de mest fattiga, maktlösa och rasistiskt diskriminerade i hela det bolivianska samhället. De som stod längst ner socialt. De var ändå ägare, medan arbetarna var egendomslösa proletärer – och då ”inte hade något att förlora” på revolutionen, enligt marxismen.
Därför skulle det lilla militanta proletariatet (och intellektuella) leda den fackliga och politiska kampen, och indianbondemajoriteten följa dem. Indianbönderna kom med i den fackliga landsorganisationen, men de få gruvarbetarna och fabriksarbetarna dominerade arbetet i COB
På vägen till socialismen (och under den) skulle indianerna assimileras och integreras in i det vit-mestisa spansk-språkiga Bolivia i ett enande nationsbygge på mestiseringens grund (även om detta inte formulerades rakt ut). ”Kamrat bonde” skulle vara (och var) stödtrupp till proletariatets kamp som handlade om klass, inte om etnicitet.
En liknande syn hade borgerligheten och mestismedelklassen – indianerna skulle inte längre vara indianer (grupp) utan bolivianska medborgare (individ). Varken borgarhögern eller arbetarvänstern brydde sig således om den indianska nationen, eller den etnonationella frågan
Att göra om de kollektiva indianska bykommunerna (”ayllun”) till privata jordar via jordreformen 1953 var i praktiken ett sätt att försvaga indiankulturerna, ett sätt att ”mestisera”, ”västerlandisera” och ”modernisera” indianerna. Alfabetisering och landsbygdsskolor på spanska följde samma mönster av att” avkulturalisera” indianerna till förmån för det vit-mestiza nationsbyggandet (en viktig del av den nationella revolutionen 1952). Detta enligt Reinagas nya tänkande.
Han var själv en del av detta nationsprojekt som varande en ”indio cholado” (hans ord), alltså en biologisk indian som blivit kulturellt mestiserad. Men Reinaga började söka sig tillbaka till sina urindianska rötter. Han bröt med den ”vita utländska kommunismen” och med tanken på att ena landet/nationen genom att göra alla till mestiser.
Istället sökte han sig till indianerna och deras kvarvarande språk och kultur. Indianmajoriteten skulle med sitt eget indianparti ta makten i en folklig och nationell indianrevolution. Därefter skulle den 500-åriga drömmen att återuppväcka indiannationen Tawantinsuyo (inkariket) kunna realiseras i Anderna (Ecuador, Peru, Bolivia) med Bolivia som den gamla inkaregionen Kollasuyo.
Indianerna skulle använda västlig teknik, men annars vända det korrupta Västerlandet ryggen. Söka sin egen historia, kultur, religion, filosofi, språk, moral, och samhällstruktur byggd på statligt och kollektivt ägande. En äkta ursprunglig egen kommunism överlägsen den västliga realsocialismens.
Två konkurrerande nationella projekt står mot varandra i Bolivia, menade han. Å ena sidan mestisering, å andra sidan indianisering. Det står i boken lite om vad vit-mestisernas roll skulle bli i den nygamla indiannationen. Men i förbigående nämner han att även de har en framtid i det nya ursprungs-Bolivia – men å andra sidan kan han också uttrycka sig brutalt om dem (han vacklar som sagt mellan känslor och förnuft).
Men den sociala klasskampen då, vad har den för roll i Bolivia? Ingen menar Fausto Reinaga. Kampen står enbart mellan en förtryckande vit-mestisnation och en indiannation som exploaterats i fem århundraden, men som nu reser sig i en frigörande indiannationell revolution. För att genom den kunna ersätta ”vitmestisernas” misslyckade nation med en lyckad indiannation. En verklig nation som Bolivia aldrig har varit.
När målet nåtts och ett indianstyrt Tawantinsuyo återupprättats i Bolivia och i Anderna, så löser det såväl den nationella frågan som det brutala klassförtrycket. I det gamla och nya inkariket finns nämligen inga klasser. Alla är jämlika under ledning av amautas (visa andinska lärare), och alla arbetar gemensamt, solidariskt, ömsesidigt och enat under traditionell indiansk kollektiv samhällsmoral.
I det rena indianska samhället finns alltså inga sociala (klass)hierarkier, där är de äktsocialistiska föregångare långt före Europa och resten av världen. Indianerna i den amerikanska dubbelkontinenten ska dessutom långt före Columbus ankomst 1492 ha spridit delar sin progressiva kultur till resten av världen…
Vad ska man då säga om allt detta? Uppenbart är att indianismen (och senare delvis även den indiannationella ”katarismen”) skönmålar och romantiserar såväl inkariket som indianerna som folk. Precis som vänstern har skönmålat Sovjet/Kina och arbetarklassen. Man tror på det man vill tro på oavsett vetenskapliga fakta.
Sanningen, enligt forskningen, är att inkariket var ett imperialistiskt klassamhälle med många brott mot de mänskliga rättigheterna (som människooffer liksom i aztekriket). Dess nationella statliga ägande, kombinerat med indianböndernas lokala kollektiva ägande och arbete, liknade andra jordbruksimperier före kapitalismen/industrialismen.
Det fanns många goda sociala och tekniska drag i inkariket, men dessa fanns redan i de tidigare andinska kulturerna och mest på bykommunal nivå (”ayllun”). Inkariket byggde bara vidare på det arvet. Om inkariket hade varit så bra som Fausto Reinaga skriver, varför gjorde underordnade indianfolk uppror, och till och med hjälpte de spanska ockupanterna?
Vidare har den historiska och evolutionspsykologiska forskningen inte hittat några bevis på att vissa folk i någon mening skulle vara bättre eller intelligentare än andra folk. Den mänskliga naturen är sig lik överallt och alltid – indianer är inte ädlare än vita. Reinaga tar ju också själv avstånd från rasistiska tankar i teorin, men hemfaller sedan själv åt dem (åter hans vacklan). Indianerna framstår som lite av vänsterdrömmen om ”den nya människan”.
Uppdelningen av världen i vit förtryckar-ras och färgade utsugna raser har också sina brister (förutom om man överhuvudtaget kan tala om raser i vetenskapliga termer). Vita Europa, svarta Afrika, gula Asien och ”röda indianska Amerika missar att den vita undergruppen av människor även inkluderar araber i Nordafrika och Västasien, liksom Indiens befolkning.
Det missar också att de människor som blev indianerna kom från nordöstra Asien och var en besläktad del av den gula mongoliska undergruppen av människoarten. Den missar även att europeiska massakrer och sjukdomar utrotade större delen av Amerikas ursprungsbefolkning. Och gjorde dem till minoritet i större delen av Amerika – något inget kan ändra på. Tyvärr.
Fausto Reinaga är delvis medveten om detta men talar ändå om Indoamerika och ett ursprungsfolkuppror mot Västerlandet i hela Tredje världen (det fattiga Syd). Däremot är hans tankar mer tillämpliga på länderna i Anderna och Mesoamerika, där indianerna fortfarande är många (arvingar till azteker, maya och inka).
Siffrorna varierar men indianandelen är kanske i Mexico 30, Guatemala 60, Ecuador 40, Peru 50 och Bolivia 65 procent. Resten är mestadels mestiser (”halvindianer”). Och sedan tillkommer vita, svarta och asiater. Slår man samman indianerna med hälften av mestiserna får man i de fem ”indianländerna” en stor majoritet indianer (”indianblod”) rent biologiskt sett (om man nu kan resonera så).
För troligen flertalet mestiser orienterar sig mer mot den vita kulturen språkligt och kulturellt (även många ”renrasiga” indianer). Därför har idén om mestiserna som ”den kosmiska rasen” uppkommit i Latinamerika – den i Amerika skapade allmänskliga rasen. Att en blandad befolkning med rötter i Europa, Afrika och Asien sammansmälter (”mestizaje”) till gemensamma mestisnationer i Amerika.
Indiannationalism och mestisnationalism står således mot varandra. Men i det vita södra Sydamerika och i det svartvita Brasilien-Karibien har ju indiannationalism knappast någon framtid. Och då även de fem ”indianländerna” har en stor mestisbefolkning (typ 30 procent i Bolivia snarare än de ynka 5 procent som Reinaga felaktigt uppger) så måste ju även dessa få sin givna plats i nationsbygget. Kanske ett Bolivia byggt med indian-mestiserna som landets bas? Kombinera konkurrerande indian- och mestisnationalism? Båda grupper har ju äktindianska rötter!
I Bolivia finns även fattiga mestiser och en del rika indianer. Liksom de stora indianska quechua- och aymarafolken (plus många små indianfolk i Amazonas). Att reducera dessa etniska och klassmotsättningar till enbart klass (som den traditionella vänstern länge gjort), eller till enbart nationskamp (som indianismen gjort) är, anser jag, en grov förenkling av verkligheten. Än mer att som vit-mestishögern ignorera såväl de arbetande klasserna som de indianska folken, för en föreställd nation där alla bara är enskilda bolivianska medborgare.
Jag arbetade tre år som journalistvolontär på indian/bonderörelsen CSUTCB som kombinerade klassaspekten med den indiannationella: ”Klass och Nation” var slagordet. Kämpa för böndernas klassrättigheter (indianer och mestiser), liksom för de många ursprungsfolkens rätt till en egen identitet, kultur och självbestämmande. Det fann jag vara en balanserad, sansad och inkluderande politik.
Det var en positiv progressiv samhällsbyggande vänsternationalism. En bra grund för demokrati, välfärd, solidaritet och folkstyrd socialism, som jag ser det. Kanske dags även för oss i Sverige att rycka nationen ur extremhögerns händer, och återuppbygga ett enande, inkluderande och färgblint folkhem. Det är min lärdom från indiankampen i Bolivia: KLASS OCH NATION!
Hans Norebrink (indiannamn Juan Jacha)
# Ett ideal som jag ser det vore ett verkligt enande världsspråk ovanför de nationella språken. Byggt på alla språk i världen – inte bara på de europeiska existerande världsspråken, som exempelvis esperanto.
Med den pågående maktövergången från Nordatlanten till Östasien borde det vara möjligt att slippa den orättvisa användningen av engelska som världsspråk. I Bolivia och i andra indiandominerade länder kunde då det nya världsspråket bli första ”överspråket” istället för spanska. Då kunde indianspråken bli första nationalspråk.
Ett eget nationalspråk utgör ett mentalt och kulturellt rum som enar folket och utgör ett skydd mot kulturell utarmning. Indianfolken och dess i Amerika skapade kulturer och språk borde utgöra basen för de olika nationsbyggena i Mesoamerika och Anderna – och även spela en roll i resten av Latinamerikas nationella projekt, tycker jag.
Indianerna, liksom de svarta och de vita, är alla delar av en mestis-sammansmältningsprocess. Men indiankulturerna bör ha en särställning i nationsbyggena. De invandrade som de andra ”rasgrupperna” till Amerika men skapade sig där som ursprungsfolk, skapade där sina sant amerikanska kulturer. Den blandade ”kosmiska rasen” må vara Amerikas framtid – men indianerna bör utgöra dess urgrund.
Den bolivianska vänstern som är nationalistisk gentemot USA-imperialismen bör även bli vänsternationalistisk genom att stödja ett enande folkbygge med indianerna som bas. Redan under mina volontärår i Bolivia såg jag också att den klassfixerade vänstern började erkänna och bejaka även sina indiannationella rötter.
Vad gäller den globala vänstern erkänner de ju principen om ”nationellt självbestämmande” – alltså de olika folkens rätt att ha egna nationer, att ha ledare från det egna folket, att bygga solidariska nationella folkhem för ”sina egna”. Det finns en progressiv typ av nationalism som enar nationen inåt och har fredliga relationer med sina grannar utåt (som i vårt Norden). Det borde vänstern ta till sig.
Människan är av naturen en social varelse, men hon bildar många olika separata samhällen. Alla människor i världen är tyvärr inte inkluderade i en internationalistisk världsnation – och den vänsterdrömmen lär aldrig kunna bli verklighet. Bejaka därför fredlig nation(alism) – och samverkande folk.
# Demokratin i det tänkta nyskapade inkariket är lite oklart tänkt. Alla ska vara lika värda, jämlika, men ledas av visa män. Man påminns om mullorna i Iran. Ekonomisk demokrati (dela resurserna) bör kombineras med politisk demokrati (dela makten).
# Vidare. Om inkariket var så bra varför dess inbördeskrig som hjälpte spanjorerna att vinna. Varför fanns ingen institutionell ram för maktövergången mellan inkor? Och vem valde inkorna?
Samma indianska splittring uppstod ju också när spanjorerna erövrade aztekriket – de fick hjälp av underordnade folk. Även aztekväldet var ett imperialistiskt klassamhälle. Ett samhälle spanjorerna kände igen sig i – alls ingen utopi utan ofta likt Europa.
# Jag kommer att tänka på de röda khmernas historieförskönande bondenationlism och arbetarkritiska antiurbanism. En skillnad är att Fausto Reinaga skrev om mestisstäder kontra indianbönder. Och han såg de indianska arbetarna i gruvor och städer som potentiella indianistledare.
Reinaga påminner också om Frans Fanon vad gäller den våldsamma revolutionens nödvändighet. Och vad gäller att själva befria sig från den vite mannens syn på de koloniserade folken (självförtryck). Indianerna får sina egna hjärnor utbytta till mestishjärnor, skriver Reinaga i en målande beskrivning. Alltså detsamma som kulturellt folkmord även om Reinaga inte använder den termen.
Indianismen påminner också om ”svart makt”, négrituderörelsen och ”negrismo”, en uppvärdering av afrikansk kultur och stolthet över att vara svart. Ett motstånd mot vit (här fransk) ”civilisatorisk” (och rasistisk i grunden) assimileringspolitik gentemot de underordnade och förment underlägsna svarta i kolonialländerna.
Fausto Reinagas teorier liknar slutligen även marxisten Antonio Gramscis tes om ”kulturell hegemoni”, som är ett sätt för borgarklassen att tankemässigt få arbetarklassen att tänka borgerligt. På motsvarande sätt får de styrande vit-mestiserna indianerna att tänka som mestiser, menar Reinaga. Det måste indianerna frigöra sig ifrån – och ta samhällsmakten (jämför med problemformuleringsmonopolet i vårt nyliberala väst).
Ovan nämnda personer och rörelser nämns också i Fausto Reinagas skrift. Så sett är han en universalistisk tänkare, men den egna nationen sätter han först – och på en mycket berömmande piedestal…
# Bortsett från vit-mestisförtrycket gentemot indianer i Bolivia, så är dessa, liksom hela världens befolkning, mentalt attackerade av USA-västlig modernisering, kommersialism, konsumism, individualism, miljöförstöring, skräpkultur och klimatkris via ett förakt för naturen och indianska Pachamama (Moder jord).
# Att indianerna skulle haft kontakt med Gamla världen före Columbus (förutom vikingarna) återstår att bevisa. Möjligen fanns viss kontakt över Stilla havet (många indianer förnekar dessutom sina asiatiska urrötter).
# Fausto Reinagas tänkta antivästliga Tawantinsuyo påminner om Nordkoreas ”juche”, självtillit eller självförsörjning. Det har inte gått så bra där precis…
# Aymarafolket i nordvästliga Bolivia och sydligaste Peru har sitt eget språk och sin egen högkultur – Tiwanaku. Vilken roll får det i det quechuatalande nya inkariket Tawantinsuyo?
# Indianismen påminner i sin idelologiska fundmentalism och i sin ödesbundna fanatism om marxismen-leninismen-stalinismen-maoismen (som jag själv förleddes av på sjuttiotalet). Samma tro på en dogmatisk sanning, men i en demokrati är allt bara skilda åsikter, att ömsesidigt och respektfullt diskutera.
# Fausto Reinaga tror att Bolivias, Andernas, Latinamerikas och mänsklighetens framtid är mer av en lokal bykommunal socialism anpassad till de egna kulturerna. Där kan jag instämma.
# En officiell indiansk statsreligion i det nya inkariket kan inte godkännas i en demokrati– religionen är en privatsak. Motsatsen förskräcker.
# Apropå den indianska självrasismen som har fått dem att rösta på vita presidenter. Jag tror att min viktigaste uppgift som volontär på indiantidningen ”Pututu” i La Paz var att vara en jämställd vit kamrat – som stödde indiankampen under deras ledning.
# Under 14 år hade Bolivia sin första indianpresident; Evo Morales, ledare för socialistpartiet MAS. Han gjorde mycket för vanligt folks levnadsnivå (minskade fattigdomen), men så mycket av indiansocialism blev det inte vad jag förstår. Han gjorde några misstag vilket öppnade för en överklasskupp av vitmestishögern hösten 2019. Kampen mellan de två Bolivia fortsätter – såväl på klassfronten som på nationsbyggarfronten.
# Urkommunismens jägar-samlar-samhälle var universellt. Liksom kollektiva tidiga jordbruk. Indianerna var inte först och bäst på jämlikhet.
# Centralt bokcitat sid 141:”El problema del indio no es de asimilacion; es de liberación. No es un problema de clase (clase campesina), es problema de raza, de espíritu, de cultura, de pueblo, de Nación”.
