Coronakrisen har ännu inte nått sin kulmen och ändå märker vi redan hur pandemin bara är den första delen av vad som ser ut att bli en långvarig och djup strukturell kris. Hur långvarig vet förstås ingen. Kapitalismen som system har visat sig enormt förmöget att överleva de allvarligaste av kriser. Samtidigt skall vi inte glömma att den ekonomi som nu uppvisar historiska tal i antal förlorade arbeten aldrig egentligen hade hämtat sig från finanskrisen 2008. Corona slår mot ett system som redan var ansträngt till det yttersta.
Därför är det många som i Coronans spår ser ett nytt politiskt och ekonomiskt paradigm. I tider av djup osäkerhet börjar människor i masskala efterfråga allt det som nyliberalismen inte kan erbjuda; trygghet framför flexibilitet, förutsägbarhet framför dynamik, kollektiva lösningar framför individuellt självförverkligande. Politiska begär som innebär möjligheter, men också stora risker. För den dubbla krisen slår mot ett samhälle som redan var på väg i reaktionär riktning.
Som alltid kommer de styrande att försöka få de arbetande att betala krisens bördor. Nu slaktas miljölagar på löpande band. Kapitalet skriker efter de sista nyliberala strukturförändringarna för att knäcka all form av trygghet och progressivitet i samhället. Permanent låga skatter, permanent otrygghet, kapitalets hela önskelista skall bockas av på ett bräde, trots att den här krisen handlar just om den breda befolkningens svikande köpkraft. Men kapitalet har haft samma ”ny”-liberala lösningar i snart ett halv sekel.
Samtidigt försvåras motståndet mot de angrepp som redan pågår. Partierna bakom Januariavtalet kan mitt i krisen glädja sig åt att pågående mobiliseringar mot några av avtalets viktiga punkter, försämrat anställningsskydd och marknadshyror, nu stannar av. Demonstrationerna mot marknadshyror som skulle hållits 18 april skjuts på framtiden och frågan om LAS på LO-kongressen, där Kommunal lovat att köra över LO-styrelsens uppgörelse med arbetsgivarna, flyttas till våren 2021.
Bara för att vi nu ser hur staten spelar en allt mer öppen roll för att hålla samhället på fötter betyder inte det att vi nödvändigtvis ser en progressiv vändning.
Hur stater och regeringar agerar beror ytterst på vilka styrkeförhållanden som finns i hela samhället. Rustade med massövervakning och undantagstillståndets alla befogenheter finns det just nu mer som pekar mot en utveckling där allt fler länder går mot olika former av auktoritär kapitalism. Statligt stöd till kapitalet i toppen, samma otrygghet för alla på botten, dessutom med inskränkta demokratiska friheter.
På ett lite märkligt sätt har Sveriges smitthantering blivit som en symbolisk rest av en samhällsanda som vi alla håller på att lämna. Där bakas modellen med individuellt ansvar för smittspridningen enkelt samman med det låga antalet vårdplatser och bristen på medicinsk utrustning. Sverige tillskrivs en slags liberal laissez faire-krishantering vilken ställs mot undantagstillstånd och stenhårda åtgärder. I kritiken mot det nyliberala måste vi då passa oss noga för vad vi förespråkar i dess ställe.
Ingen lösning är ideologiskt neutral, demokrati har alltid varit en eftergift från borgarklassens sida. Det auktoritära, till och med det renodlat fascistiska, är olika former av borgerlig dominans som kapitalägarna griper till när deras makt hotas.
Att lita till människors förmåga att axla ansvar och ta riktiga beslut är en fundamental demokratisk hållning. Men för att en demokrati ska fungera krävs en stabil infrastruktur och att de som drabbas hårdast av krisen och de som står i främsta ledet i att möta den hörs och har inflytande. Beslutsfattare som slår dövörat till ökar risken för att människor förkastar demokratiska lösningar och istället efterfrågar trygghet till priset av frihet.
När den omedelbara krisen är över är det allt detta som står på spel.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.
