I nöden prövas vännen, heter det sedan gammalt. Ett uttryck som utgår ifrån att det är först i motgången vi vet vad någon egentligen går för. I goda tider är det lätt att vara vän, i onda tider sållas agnarna från vetet. Det kan förstås enkelt överföras till samhällelig nivå: I krisen prövas systemet. Det vill säga att när det inte flyter på, det är då vi som tydligast ser samhällets rätta natur; vilka värden som skyddas framför andra, vems intressen som sätts främst.
Vi måste dock vara medvetna om att detta kanske framförallt är en systemkritisk, socialistisk blick på samhället. I ett mer allmänt politiskt medvetande är undantaget just ett undantag. Därför ropar högern just nu med en röst: ”När krisen är över skall vi återgå till att köra på som det var innan!”. De allra flesta tänker främst på hur skönt det skall bli att kunna träffa folk igen, återuppta livet. Politiskt betyder det något helt annat, att allt det vi lär oss nu det skall vi glömma lika snabbt. Alla åtgärder som krävs för att möta krisen skall rivas upp så fort det bara går och allt skall återgå till den ordning som rådde innan.
Detta är förstås två helt olika saker, men överallt och hela tiden bakas de samman till en. Det är detta som kallas ideologi. Som allra starkast verkar ideologin när den inte nämns alls, i förment opolitisk retorik. Som när det släpps siffror som visar på hur enormt överrepresenterade utlandsfödda är bland de Coronasmittade i den officiella statistiken och svaret från Folkhälsomyndigheten är att man inte når ut med information till de utsatta grupperna. Så ämbetsmannamässigt och opolitiskt det låter! Det öppnar upp för vidare spekulationer om ”kulturella särdrag”, ”låg tilltro till staten”, ”låg förmåga att ta till sig kunskap”, ”familjestrukturer som avviker från den svenska normen”. Allt låter så sakligt och oideologiskt att vi måste ropa stopp och backa bandet för att alls hinna tänka vad det egentligen är som sägs.
Är trångboddhet runt Järvafältet egentligen en fråga om familjestrukturer? Är det inte tvärt om resultatet av en mycket systematiskt genomförd bostadspolitik? Är det informationsbrist och låg tilltro till samhället som gör att utlandsfödda går till jobbet fast de är, eller löper risk att bli smittade? Är det inte ett resultat av en arbetsmarknadspolitik baserad på otrygga anställningar, timvikariat och sms-jobb? Bakom varje snusförnuftig förklaring om kulturella skillnader finns en mycket påtaglig politisk prioritering. Krisen ger oss glasögon med vilka vi ser ideologins alla mekanismer, men den blicken överförs inte automatiskt på det allmänna medvetandet.
Aldrig är ideologin mer framträdande än när den är osynlig – och osynligast av allt blir den i experternas och ämbetsmännens fraser. Det brukar ofta heta att vi lever i ett expertsamhälle. Samtidigt märker vi hur tilltron till denna expertis befinner sig i kris. Det ser ut som en paradox, att vi har tillgång till så mycket kunskap och ändå misstror densamma. Allt från sociala medier till ryska troll hålls ansvariga för detta tillstånd, men egentligen är det inte så märkligt att dessa två saker hänger ihop. Vi kan exemplifiera med hur Sveriges just nu mest namnkunniga man, Anders Tegnell, får stå till svars för inte bara Sveriges strategi mot coronaspridningen, utan allt ifrån bristen på lageransvar för sjukvårdsutrustning till demografiska mönster i smittspridningen.
Det faller ju egentligen inte på en statsepidemolog att prata klasstrukturer och just-in-time-kapitalismens inneboende utsatthet. Det faller på politiken, men politiken har tagit ett kliv tillbaka från rampljuset och gömmer sig från ansvar. Det är i tomrummet efter politiska svar som experterna plötsligt blir (mer eller mindre) ofrivilliga apologeter för klassamhället.
Vi måste tvinga fram politiken på scenen igen, för det är då som behovet av socialistiska lösningar blir synligt. Smittspridning är en fråga för vetenskapen. Beredskapslager, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bostadspolitik och vårdpersonalens förutsättningar att utföra sitt arbete är alla politiska frågor. Därför har socialister en pedagogisk utmaning när krisen lamslår samhället.
En ledare från tidningen Internationalen.
