Klasskampen – vi gillar att kalla den så, i singularis och bestämd form. Det gör sig fint som retorisk figur och tankemodell, men det vi gärna ser som en stor historisk strid yttrar ju sig i den fysiska världen oftare som en långvarig och lågintensiv konflikt med mängder av små skärmytslingar på olika fronter.
Ofta tar den sig uttryck som vi kanske inte i första hand tänker på som just ”klasskamp”. Bakom nationalismen eller hårdaretag-retoriken lurar klasskampen, likaså bakom den stora och medialt tacksamma konflikten mellan ”Team-Tegnell” och ”Team-Lockdown”.
Som socialist handlar det politiska tänkande ofta om att bryta isär de stora berättelserna och försöka sätta konflikter i nytt ljus. Ju mer uppskruvat samhällsläget är ju viktigare är den impulsen. Ta ett andetag, ta ett steg bakåt, se vad konflikten egentligen handlar om. När dödstalen i Covid-19 nu används som slagträ i kampen om Sveriges linje i coronabekämpningen är den viktigaste rollen för oss i den systemkritiska vänstern att se vad som faktiskt ligger bakom statistiken. Inte för att jämföra oss internationellt utan för att kunna ta striden där den faktiskt står.
Bakom eller i den stora debatten om Sveriges coronastrategi finns nämligen en annan strid. Den fanns där innan Wuhan blev ett namn i allas medvetande; striden om, eller snarare mot den svenska vården. När tankesmedjan Balans 2018 släppte budgetgranskningen med den självförklarande titeln ”9 av 10 svenska kommuner underfinansierar välfärden” såg vi varthän det barkade.
När det avslöjas (SVT 26/4) att Sveriges kommuner och regioner, SKR, bedrivit påtryckning mot myndigheterna för att tona ned behovet av skyddsutrustning i vård av Coronasjuka patienter bör vi inte främst förstå detta som en konsekvens av Folkhälsomyndighetens övergripande strategi de senaste månaderna. Tvärtom bör vi förstå det som en effekt av en politik där besparingar och privata vinster konsekvent och systematiskt – och sedan årtionden tillbaka – sätts framför personalens och patienters hälsa och ytterst deras liv.
Pandemin gör bara att prioriteringarna framstår tydligare i all sin brutalitet – och i all sin onödighet och dumhet. För om krispolitiken visat något så är det att det inte alls är omöjligt att göra något, särskilt nu när staten återigen springer in som räddare för det krisande kapitlet.
På kort sikt är de politiska kraven tämligen enkla att formulera: Krispaket i samma storleksordning som de man trollat fram till kapitalet måste omedelbart investeras i Sveriges vårdsektor. Skyddsutrustning, personaltillskott, höjda löner och sådana enkla saker som att SKR inte skall bedriva lobbyism mot den egna personalens hälsa och arbetssituation mitt i en kris. Bara en återställning av skattenivåerna till det nyliberala nittiotalets skulle räcka för att finansiera de satsningarna inom ramen för dagens ekonomiska modell.
Det här är emellertid en kris i just den modellen och det kräver att vi också tar ett politiskt steg till. När SAS, som i allt väsentligt nu är ett statligt ägt företag, i skrivande stund varslar närmare hälften av sin personal så öppnas ett gyllene tillfälle att inte bara ta ansvar för kapitalet utan för hela samhället. ”Det är kritiskt. Det är existentiella frågor vi jobbar med här” säger SAS vd Rickard Gustafson till DN (28/4) och syftar förstås på bolagets framtid. Men här står vi inför existentiella hot långt bortom enskilda bolags väl och ve. Då är det ingen utopisk fråga att diskutera omställning istället för räddningspaket.
Permitterad SAS-personal har faktiskt sedan i slutet av mars skolats om för att lånas ut till vården. Istället för att lämna kompetent arbetskraft vind för våg borde staten ta ansvar för att slussa om arbetskraften dit där den gör verklig nytta.
I så många år har politiker kunnat gömma sig bakom argumenten att alla reformer är omöjliga att genomföra. De argumenten håller inte längre. Staten spelar redan en central roll i att ta oss ur krisen. Låt oss kämpa för att det också blir en social roll.
En ledare från tidningen InternationalenEn ledare från tidningen Internationalen.
