När ska allt bli som vanligt igen? Det är nog den fråga de flesta ställer sig idag, förtvivlade över förlorade jobb, trötta på social isolering, oroliga för egen och andras hälsa.
Bland människor som redan innan krisen haft uppfattningen att ”som vanligt” varken var önskvärt eller möjligt, börjar även en annan tanke uttryckas: det kan inte bli som vanligt igen. Inte om ”som vanligt” innebär en fortsatt utplundring av planeten och full fart mot klimatkatastrof. Borde inte den pågående krisen vara ett gyllene tillfälle för ett uppvaknande?
Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman förtvivlades till exempel i helgen över ”vår oförmåga att tro på det vi hör” om klimatkrisen och satte hoppet till att coronapandemin skulle kunna bli ”den mentalitetshistoriska tipping point som många klimatforskare har väntat på.”
Även 2008 hoppades många på krisen som politisk nyskapare. Nu skulle väl ändå nyliberalismen få stryka på foten och räkningen göras upp med den självsäkra borgerligheten? Bankdirektörer och storbolagschefer köade efter statsstöd medan ideologer som nyss predikat nyttan av kapitalismens ”skapande förstörelse” plötsligt fann sig övergivna av sina hussar.
På omslaget skrev den stora amerikanska tidskriften Newsweek: ”Nu är vi alla socialister”. Men varken nyliberalism eller kapitalism strök med. Att ösa skattepengar över banker och biljättar hade inget med socialism att göra, inte ens Reagans USA hade staten någonsin varit frånvarande; att de rikas skatter sänkts hindrade inte enorma militärsatsningar med ett historiskt budgetunderskott som följd. Det enda som socialiserades under finanskrisen var förlusterna, för att garantera fortsatta privata vinster.
Nyliberalismen hade visserligen mist sin ideologiska strålglans men med några få undantag var det högern som gick segrande ur krisen. Där en annan väg antyddes, som i Grekland, kvästes detta snabbt.
Därför kommer inte heller dagens kriser att leda till någon kursändring. Inte om världens regeringar får som de vill, de som nu gör allt för att återställa ”som vanligt”. Det finns en stark lockelse i detta, inte mycket har blivit bättre de senaste månaderna: skenande arbetslöshet, hundratals miljoner på väg in i nya svältkatastrofer, hotande sociala sammanbrott. Inte ens klimatet har gynnats.
Reportagen om Beijings smogfria himmel och Venedigs blåa kanaler har upprepats till leda men den beräknade minskningen av växthusgasutsläppen under Coronakrisen är blygsamma fem procent. Ska vetenskapens 1,5-gradersmål uppnås krävs en minskning på närmare åtta procent – varje år fram till 2030. Uppvärmningen tar inte paus, i dagarna nådde dygnsmedelvärdet på Mauna Loa-observatoriet över 418 miljondelar koldioxid, det högsta i mänsklighetens historia.
”Inget kunde vara värre än en återkomst till normaliteten,” skriver den indiska författaren och aktivisten Arundati Roy och syftar inte bara på klimatet utan på de fruktansvärda villkor som jordens fattiga miljarder lever under, med eller utan pandemi. Och självklart, ju fler som inser att detta ”som vanligt” inte är dit vi ska, desto bättre.
Säkert kommer några av de mer stötande avregleringarna att slipas av. Förbudet för sjukvården att lagra medicin och utrustning kan ingen politiker bortförklara när nästa pandemi kommer. Men inget kommer att ändras i grunden – om vi inte gör någonting.
De nyliberala antireformerna kommer att bestå, liksom de osäkra arbetsvillkor och marknadsanpassningar som hjälpt till att sprida smittan i äldrevården. Nedskärningar i välfärden kommer att trappas upp när bidragen till företagen ska finansieras och massarbetslösheten kommer att användas till att ytterligare tvinga tillbaka rättigheter på arbetsplatserna. Krisen är inte vår vän.
Vad krisens verkningar kräver är motstånd. Att marknadsprofeterna nu sänkt sin ideologiska gard kan underlätta detta, liksom riksdagsrasisternas tillfälliga medieskugga. Men vi får ingenting gratis, och precis som före COVID det att organisera motståndet, underifrån och upp varhelst vi kan göra det. Kring trygga jobb, klimatfrågor, försvar av välfärden, fackliga rättigheter, antirasism och andra gemensamma intressen. Det är ur de erfarenheterna som tron på ett annat ”som vanligt” kan växa fram.
En ledare från tidningen Internationalen.
