När coronakrisen slog till i mars var det slående hur en av de absolut tydligaste effekterna blev att Sverigedemokraterna försvann från den dagspolitiska debatten.
Innan var de överallt i riksmedia, ofta i den tacksamma rollen som något slags sanningssägare om tillståndet i kungariket. Ställda inför en verklig kris har de emellertid ingenting att komma med, vilket också speglar sig i ett minskat väljarstöd.
Ändå ser vi i coronakrisens skugga hur politiska reformer som luktar sverigedemokrati på lång väg drivs igenom, medan det offentliga samtalet haft uppmärksamheten på annat håll.
Förra veckan lade Migrationspolitiska kommittén, där alla riksdagspartier finns med, fram ett förslag på att förlänga preskriptionstiden på asylavslag från fyra till tio år. Det betyder, om lagändringen går igenom, att den som fått slutgiltigt avslag inte kan söka asyl igen på tio år. Drivande bakom förslaget har S och M varit.
Medan rapporterna i flera års tid har haglat om rättsosäkra och godtyckliga asylprocesser finns alltså nu en majoritet i riksdagen som anser det vara rimligt att den som får avslag skall få vänta ännu längre för att få en andra chans till ett liv i relativ trygghet.
Vi har idag en regering vars enda politiska existensberättigande ligger i att den ”stänger ute Sverigedemokraterna från inflytande” och mitt under en kris, när SD som i ett trollslag hamnat helt utanför de centrala samhällsfrågorna så väljer riksdagsmajoriteten ändå att gå dem halvvägs till mötes. Vi måste förstås ställa oss frågan, vad hjälper det om SD hålls utanför rampljuset och borta från regeringsposter om man samtidigt till stora delar förverkligar deras politik?
När vi ser den politiska utvecklingen måste vi förstå att SD:s politik inte är något utifrån kommande hot. Tvärtom erbjuder den auktoritära nationalistiska politiken en (slags) lösning på de utslagningsmekanismer som nyliberalismen skapar i sig själv.
Politiken vi ser genomdrivas idag är ett sätt att utesluta människor som det nyliberala samhället inte anser sig ha råd att ge drägliga chanser till ett värdigt liv. Kapitalismen är alltid beroende av insidor och utsidor och idag, när systemet verkligen är globaliserat och samtidigt befinner sig i kris, ser vi tydligare än någonsin hur gränserna istället dras rätt genom samhället. Och allt detta sker för att undvika den helt centrala frågan: Vad och vem samhället och ekonomin egentligen är till för.
Ofta framställs flyktingsolidaritet och asylrättskamp som en slags humanistiska frågor, av delar av vänstern till och med som ”liberalt flum”. Men det är att missförstå vad kampen handlar om. Att bedriva en solidarisk flyktingpolitik tvingar nämligen fram andra politiska frågor i ljuset, frågor som berör fler än de som flyr från krig och förtryck.
Är det rimligt att bedriva bostadspolitik helt styrd av privata vinstintressen, är det rimligt att ett samhälle bedriver skattesänkningspolitik till nästan bokstavligen vilket pris som helst? Skall svenska staten bedriva vapenaffärer och sedan vägra ta de politiska och humanitära konsekvenserna? Allt kokar ned till att nyliberalismen inte har råd att tillgodose människors behov. Allt pekar på lösningar som kräver en annan politisk ordning. När vi slåss för en delfråga tar vi samtidigt kamp för en annan politisk helhet.
En ledare från tidningen Internationalen.
