En undersökning av svenskars attityder visar återigen att Sverige är icke-rasistiskt och tolerant land. Cirka 80% av befolkningen kan tänka sig ha en granne från Mellanöstern, Afrika eller med muslimsk tro. Endast 20% kan inte tänka sig det. Dessa siffror är helt i linje med tidigare undersökningar på området och visar att antirasismen och intoleransen i i den svenska befolkningen står sig. Jämfört med andra länder i Europa är toleransen i Sverige unikt hög.
Ahmed Abdirahman från Stiftelsen The Global Village som låtit Novus göra undersökningen är därför helt fel ute när han blir orolig för detta. Siffrorna innebär ingen minskad tolerans i Sverige och visar med all tydlighet hur icke-rasistisk och tolerant befolkningen i Sverige är. Mikael Hjerm, professor i sociologi vid Umeå universitet har bättre koll än Abdirahman:
Han är inte förvånad över undersökningens resultat. Han påpekar dock att främlingsfientliga attityder i Sverige har legat stabilt på samma nivåer under hela 2000-talet.
– Alla tror att det ökar, men det gör inte det. Det är viktigt att komma ihåg. Det betyder däremot inte att främlingsfientlighet inte finns eller att det inte är ett problem.
Att en av fem i allmänheten ser negativt på att bo granne med invandrare, trots att toleransen för invandring överlag kan vara hög hos samma personer, är inte heller oväntat menar han.
Faktum är att det faktum att så få som cirka 20% inte vill ha någon invandrare från Afrika eller Mellanöstern som granne inte ens är ett tecken på rasism i befolkningen. Folk som inte har nån kontakt med människor från Mellanöstern eller Afrika och inte har nån kontakt med muslimer är mer skeptiska än andra till att ha dem som grannar.
Den aktuella undersökningen fokuserar främst på attityder till samhällsinstitutioner, politiker, viktiga politiska frågor etc i de områden som brukar kallas utsatta områden, dvs de fattigaste arbetarklassområdena. Tilltron är lägre där än i befolkningen som helhet. Så har det också alltid varit, också när dessa områden i huvudsak hade en befolkning vars förfäder inte invandrat eller som själva inte invandrat. Fattigare människor har lägre tilltro till samhället. Fattiga människor lever i sn situation där avståndet till makthavare är större. Det är en klassfråga, inte en fråga om invandring, integration eller rasism.
Skillnadern i syn på vilka frågor som är viktigast är små mellan människor i fattiga områden och människor i gemen. De enda signifikanta skillnaderna är att sjukvård/vård/omsorg och invandring/migration/flyktingar anses vara viktigare frågor i befolkningen i allmänhet än i befolkningen i fattiga områden. Andelen som uppger att de inte har nån uppfattning, de vet inte vilka frågor som är viktiga är signifikant högre bland boende i fattiga arbetarklassområden.
Undersökningens avsnitt om tolerans och rasism är en mycket liten del av den totala undersökningen.
När det gäller synen på jämställdhet och synen på homosexuella är befolkningen i utsatta områden mycket mindre tolerant och accepterande än befolkningen i sin helhet.
Svarsfrekvensen för undersökningen har bara varit 12% i de så kallat utsatta områden så dess värde är inte så högt och resultaten måste tas med en stor nypa salt kring resultaten i dessa områden. Resultaten bland svenskar i gemen är mer tillförlitliga
