Vänsterpartiet har varit kritiska till att de länder som drabbats hårt ekonomiskt av covid-19-krisen skulle få stöd. De har i praktiken gett stöd till den svenska regeringen nyliberala förslag om lån istället för bidrag till de länder som drabbats hårt av krisen. Enligt Vänsterpartiets Malin Björk skulle EU-kommissionen öka sin makt genom stöldpaketet. Hon vänder sig därför mot denna så kallade överstatlighet. Det är en del av EU-motståndet säger hon. Men det är ärligt sagt dumheter. Detta då det bl.a. handlar om mycket lite pengar:
Så fort företagsvinsterna återställts (vilket de redan gjort i delar av svenskt och finskt näringsliv) kommer ”strukturreformer” börja slå hårt mot medborgare.
Orsaken är att de flesta länder på grund av coronakrisen får budgetunderskott på fyra till åtta procent av BNP, alltså betydligt mer än vad bidrag och lån ger och mer än vad som är ”tillåtet”. EU-komissionens egen analys är att det enda som ska ske är därför fortsatta minskningar av offentlig sektor och ökning av den privata. Snart kommer bolagsskatter sänkas, snart ”stimuleras ekonomin” genom att höginkomsttagare får lägre skatt och fattiga högre moms.
Det tillfälliga bidraget på 300-500 miljarder euro är i praktiken ett desperat förslag, låt oss kalla det en eftergift mot krisverkligheten, eftersom bidrag inte påverkar statsbudgetarna direkt.
Även tyska politiker förstår att panik i statsfinanserna skadar företagen och gör EU ännu svagare visavi USA och Kina.
För det stora spelet handlar om det globala kapitalen, om de stora EU-företagen som faktiskt har sämre läge än konkurrenterna.
Att då, som vänsterkrafter, hoppa på nationalistiska myter är att skjuta sig i foten.
Ja, det låter radikalt att ”vara tuff mot slösarna” men att slåss för vetomakt och nationella skatter är samtidigt att slåss för en halvfascist som Orban och hans makt att sabotera EU:s demokratiska institutioner (hur bristfälliga de än är så är Ungerns nya halvdiktatur värre).
Det finns inget radikalt i detta, det blir enbart en eftergift till fortsatta åtstramningar.
Den svenska regeringen vill egentligen bara se stöd till storföretag och finansmarknad och inget annat. På samma sätt som den nationella krispolitiken utformats med andra ord. Som Ehenberg också skriver innebär vänsterns dumma motstånd mot ”överstatlighet” att vänsterns frånsäger sig inflytande över klimatfrågor, fiskerifrågor, havsmiljöfrågord, invandrings- och flyktingfrågor och klassfrågor med mera som bara kan lösas på överstatlig nivå:
Med det här motståndet mot överstatlighet (kallad federalism vilket överhuvudtaget inte finns i verkligheten, verklig demokratisk medborgarmakt är inget de som äger och styr vill se på EU-nivå) gör nordiska vänsterkrafter sig meningslösa i de stora europafrågorna.
I flyktingfrågan, som bara kan lösas med en gemensam storsatsning på ökad invandring.
I klimatfrågan, som bara kan lösas genom massiva offentliga investeringar som tvingar fram ett snabbt energiskifte, en ”rädda skogen-politik” och en ny matproduktion i Europa. Ja vi pratar tusentals miljarder euro år efter år.
I klassfrågan där varje lands ägarelit effektivt lyckats ställa löntagare i ena landet mot löntagare i andra en inkomstspiral åt fel håll.
Och i demokratifrågan blir nynationalismen baserad på en verklig populism a la Trump och Bolsonaro de sviknas enda svar på den nedskärningsfälla vänstern skapat åt sig själv.
Det finns inget radikalt i det här ”motståndet”.
Det är en före detta-debatt där vänstern sitter på nationalisternas planhalva.
Läs mer:
- Vänstern måste diskutera hur vi vill att EU ska vara
- Naivt och icke-socialistisk om EU i Flamman
- Vad och vem är vänster inom Vänsterpartiet?
- Vänsterpartiets parlamentariska blindhet
- Demokrati, rörelsearbete, EU och socialismens möjlighet
