Återhämtningsfond, coronapaket; fruktat barn har många namn. Sveriges regering har, vad man än väljer att kalla det, valt att gå med på att EU genom gemensam finansiering ger stöd till unionens hårdast drabbade ekonomier. Plötsligt talar både högern och vänstern med gemensam röst i kritiken mot EU. Fram träder bilden av det närande nord som skall ösa in pengar i det tärande syd – eller kanske snarare till det tysk-franska storkapitalet och unionen som sådan.
Jonas Sjöstedt formulerar i inlägg och intervjuer hård kritik mot hur Sveriges regering gått med på att ta pengar som behövs i den svenska välfärden och hur EU nu upptar gemensamma lån för att ge bidrag till enskilda länder. Det finns förstås en helt igenom rimlig kritik att lyfta mot ett stödpaket som bara syftar till att återupprätta ett akut ohållbart business as usual och som inte ställer några konkreta krav kring mottagarländernas demokratiska styrelseskick. Den kritiken finns det inget att anmärka emot.
Det grundläggande ekonomiska resonemanget däremot är värt att både analysera och kritisera. För vad säger det om EU-kritiken när Vänsterpartiet istället för bidrag förespråkar ytterligare lån? Är det en korrekt bild som målas upp av ett EU-projekt som är både starkare och farligare idag än när Greklands ekonomi och vänsterregering krossades 2015?
Populism handlar ofta om att reducera en stor och komplex fråga till att bara handla om en sak. Så när ett stöd- och lånpaket betalas ut till hårt drabbade EU-länder reduceras detta till att ”bara handla om att rädda Euron”. Är det en aspekt av frågan? Förstås.
Lindring till stora krisande ekonomier får förstås, om det ger någon effekt, följden att Euron och EU:s ekonomi stärks. Handlar det BARA om det? Förstås inte.
Ingenting som har med EU att göra är enkelt. Bakom varje hållning finns egenintressen och kalla kalkyler. EU befinner sig i en legitimitetskris såväl som likviditetskris. Då ligger det också i intresset för att hålla liv i EUstödet i de krisande ekonomierna i syd. Allt är inte antingen eller, men populisten erkänner ingen komplexitet.
Det leder oss till den andra ringhörnan, där teknokraten slipar sin retorik.
Teknokraten gör den motsatta ideologiska manövern och säger att alla frågor är för komplexa för att sätta sig in i och därför måste stå bortom demokratisk insyn och kontroll. Populismen säger att detta fattar vem som helst. Teknokraten att detta fattar bara vi. Båda hållningarna leder ungefär lika fel. Båda bidrar till att rödvaska överstatlig nyliberalism respektive nationell protektionism.
Utifrån ett ekonomistiskt perspektiv kan vi slå varandra i huvudet med argument för och emot. Paketet är ”dyrt för Sverige”, paketet ger stärkta avsättningsmarknader för svensk export. Men allt blir till ett slags normalisering av Sveriges ekonomiska ordning och politiska intressen. Hur blev det vänsterns intresse att diskutera hur vi bäst gynnar svenskt kapital? När blev det ”vårt kapital”?
Den centrala politiska frågan här är inte frågan om återhämtningsfondens funktion. Den vänder ingen nyliberal åtstramningsvåg. Den gör inte EU mer progressivt i grunden. EU-kritik är förstås essentiellt för en systemkritisk vänster, även för den som tror att EU i grunden går att reformera till något annat en ett överhetsprojekt.
Men allt för många av många av de tongångar som kritiserar återhämtningspaketet tar sin utgångspunkt i något annat än systemkritik. Varför skall ”Vi” betala för ”Dom”? ”Vi” i det duktiga nord som så flitigt skär ner, håller budgetdisciplin och genomdriver varje nyliberal strukturreform med sådan plikttrogen nitiskhet. ”Dom” i det slappa och oregerliga syd, som lever på lånade pengar och struntar i direktiv. Vad Coronapaketet återigen visar är att pengar finns när makten behöver dem. Det går alltid att skramla fram investeringar.
Istället för att då låta som Margaret Thatcher och ropa upprört om ”andras pengar” borde vänstern arbeta för kris- och stimulanspaket med ett verkligt rött innehåll. Stödpaket som tål demokratisk genomlysning och kan förankras i ett brett folkligt stöd. Stödpaket riktade mot ekologisk omställning av ekonomin istället för återgång till en normalitet som leder rakt in i klimatkatastrofen. Stödpaket designade för att utjämna de rusande sociala klyftorna. Ingen vänster som vill vara politiskt relevant kan förespråka åtstramningspolitik i kristid.
En ledare från tidningen Internationalen.
