Amin Parsa och Ida Nafstad från rättssociologiska institutionen på Lunds universitet föreslår i en debattartikel som publicerades i Sydsvenskan att resurserna till den svenska polisen borde omfördelas. De menar att polisen är en organisation inriktad på våldsanvändning och att våld rent generellt en dålig metod när det gäller att lösa problem. Problem som har sociala orsaker som exempelvis brottslighet och narkotikabruk.
Den praktik som polisen använder sig av leder ofta till att de i praktiken trakasserar fattiga och personer med ursprung i andra länder. Det är en praktik som innehåller klassmässiga fördomar såväl som rasism. Hårda tag och ständiga poliskontroller upplevs som övergrepp. De skriver:
Frågan är vilka problem som behöver en våldsmakt för att lösas, och vilka problem andra aktörer än polisen är mer kvalificerade för att lösa.Narkotikaproblem kräver sociala och medicinska åtgärder, inte frihetsberövanden. Människor behöver anständiga boendeförhållanden och jobb de kan leva på, inte polisräder och drönarövervakning.
Jag har inga problem med deras förslag om omfördelning av resurser från polisen till sociala åtgärder men för att det ska vara möjligt krävs sannolikt en avkriminalisering av narkotikabruk och narkotikainnehav för eget bruk. Inte heller är det bara omfördelning av resurser som behövs utan polisen måste också arbeta på annat sätt. Stora insatser som Operation Rimfrost med personkontroller, razzior och liknande är ineffektiva uppvisningar i våld och onödiga ingripanden. De leder inte till minskad brottslighet utan snarare till motsatsen då de skapar aversion mot polisen bland fattiga människor.
Det finns exempel på polisstyrkor som i huvudsak arbetar annorlunda, närmare bestämt polisen i Göteborg och Västra Götaland. Det är den enda polisregion i Sverige som fått ner antalet skjutningar och gängkriminella våldsdåd under senare år. De löser också fler gängrelaterade brott och en större andel mor än andra svenska polisregioner. Polisen i Göteborg har under lång tid haft högre uppklarning av grova brott och mord än polisen i andra delar av Sverige. Göteborgspolisen är helt enkelt bättre och de deltar inte i sådana insatser som operation Rimfrost.
Samtidigt har Paras och Nafstad en mycket naiv syn på brottslingar och brottslighet. De föreslår exempelvis medling som en metod för att lösa kriminella konflikter. Precis detta förekommer i Göteborg, ett av de ledande kriminella nätverken, nätverket kring släkten Ali Khan, har skaffat sig sin position just genom att medla i olika konflikter. Detta är den verkliga konsekvensens av förslaget från de två forskarna. De kriminella gängen och nätverken riskerar att stärkas och deras makt över lokalsamhället ökar. Även tidigare har medling förekommit i Göteborg där gängs som Original Gangsters och Naserligan genom medling förhindrat upptrappning av våldet i samband med olika konflikter.
Jag anser inte att det är en framkomlig väg att gå utan ett kontraproduktiv väg som leder till ökad makt för de kriminella nätverken. Det ger sannolikt mindre våld men ger de kriminella nätverken makt över många fattiga människors liv. Medling är ingen lösning utan ett sätt att överlämna makt till gängen, till de kriminella.
Att polisen när de försöker komma åt kriminella gäng framförallt kommer att göra razzior i fattiga områden och gripa personer med ursprung i fattiga områden är inte heller i första hand en konsekvens av klassförakt och rasism. Det är en konsekvens av att det finns en större andel kriminella bland fattiga människor. Fattigdom, trångboddhet, bostadslöshet, arbetslöshet etc får sådana konsekvenser och det är därför rimligt att polisens insatser får en viss slagsida där fattiga områden och fattiga människor utsätts för fler polisiära insatser. Det viktiga i sammanhanget är att dess insatser inte får vara generella, inte får drabba vanliga skötsamma arbetare eller invandrare utan bara de som faktiskt begått brott eller är att betrakta som kriminella. Den typen av riktade polisinsatser har ett stort stöd i fattiga arbetarklassområden.
Samtidig är det ingen tvekan om att rasism är vanligt inom polisen, betydligt vanligare än i den svenska befolkningen som helhet. Det är naturligtvis inte acceptabelt och måste åtgärdas. Ett sätt kan vara att omfördela resurser från polisen till sociala åtgärder, ett annat sätt är att förändra polisens sätt att arbeta.
Fler poliser på gatan och färre bakom skrivbordet, fler poliser som arbetar på kvällarna och färre på morgonkvisten, mer mjuka tag och mycket mindre hårda tag. Färre poliser som ingriper mot människor som brukar eller missbrukar narkotika. Fler som utreder allvarliga narkotikabrott som smuggling och langning. Mer förebyggande arbete och fler sociala insatser. Totalt sett behövs inte fler poliser utan de som finns måste vara bättre. Kanske går det till och med att minska antalet poliser. Färre poliser innebär möjlighet att omfördela pengar till sociala insatser vilket i sin tur för det möjligt att ha färre poliser. En god cirkel har därmed skapats.
