Ørestad heter ett anskrämligt område på Amager. I jämförelse ser en typisk svensk miljonprogramsstadsdel småpyssligt hemtrevlig ut. Tretton fel av tolv möjliga, säger Danmarks stadsbyggnadsnestor Jan Gehl, mannen bakom Strøget och Times Square.
Orsaken heter inte oväntat Offentligt-Privat Samarbete, OPS.
Bakgrunden var att Köpenhamn behövde t-bana. För att förbilliga projektet fick byggaren, i form av Ørestad Development Corporation, ett stort område på Amager att göra vinst på, istället för att staden betalade direkt. Staden ställde gärna upp för att skapa snabbfiler till besluten, vad än bolaget hittade på.
På vanligt kvartalskapitalistiskt vis ansåg bolaget att det mest vinstgivande var att sälja ut. Till andra bolag som byggde kontorsenklaver åt sig själva, till bostadsbolag som byggde bostadsenklaver, till handelsbolag som byggde en handelsenklav i form av en galleria. De stadssynergier som en rimlig stadsplanering skulle kunna åstadkomma brydde sig ingen om, kommunen hade redan avsagt sig det ansvaret. Så idag gapar det mesta tomt. Ingen finner det attraktivt att etablera något där.
I den diskussion som bröt ut om detta på Yimbys facebookkonto förklarade en svensk stadsplanerare att det regelmässigt går till likadant här. Stadsbyggnadskontoren får sina pengar från uppdragsplanering åt exploatörer. Någon annan planering görs inte, det finns inga pengar för det.
Saker och ting utvecklas. På sextitalet köpte byggbolagen politiker och chefstjänstemän med tjänster under bordet. Detta kallades korruption. Nu köper man hela förvaltningar. Det kallas inte korruption, för det är beslutat i laga ordning.
I en ilsken och mycket bra ledarartikel i Göteborgsposten beskriver Håkan Boström hur Svenskt Näringsliv håller på att muta igenom en kompiskapitalism inom vårdsektorn, genom bjudmiddagar, utlandsresor, projektanställningar åt påläggskalvar och i slutänden lönsamma konsulttjänster åt följsamma politiker. Detta kan inte vara de borgerliga partiernas ideal, anser han utifrån sin gammelliberala utgångspunkt där myndigheters oväld och likhet inför lagen var ledstjärnorna. Men om man får döma av historien är det bara början. Nästa steg blir att företagen och Svenskt Näringsliv kräver att få driva de offentliga myndigheterna direkt, via institutionaliserade OPS-lösningar.
Det är lättare att plundra vrak än att styra skepp. Produktion är för svårt, sånt ägnar sig inte riskkapitalister åt, det får kineserna göra. Hellre äter man det andra har byggt upp.
I Norge bedriver fackföreningar och andra organisationer ett organiserat motstånd mot detta slags kompis- eller rovkapitalism, och det går inte lika lätt som här att få ner sugrör i de offentliga kassorna. Jordens Vänner, SEKO, Transport och Byggnads försökte skapa något liknande i Sverige i början av 2000-talet men det tycks till största delen ha somnat in. Antagligen i brist på lokala initiativ att anknyta till, och förstås också i viss mån brist på pengar.
Hur som helst skulle det behövas. Gärna ett som inkluderar seriösa liberaler som Håkan Boström och Anne Marie Pålsson.
Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam
