Rasbesatthet & klassblindhet

Boknytt
Kollektiv galenskap
Douglas Murray
Karneval förlag

Rasbesatthet & klassblindhet

Debattboken ”Kollektiv galenskap – Genus, etnicitet och identitet” skildrar detaljerat och kunnigt identitetspolitisk kamp i Storbritannien och i första hand USA. Man slås främst av den dogmatiska intoleransen inom många rörelser för homosexualitet, feminism, etnicitet och transsexualism som författaren skildrar.

Och författaren själv använder ett lika fördömande och svartmålande språk inför de tankar han kritiserar. Han angriper identitetspolitiken från ett antisocialistiskt och snarast antipolitiskt håll. Men inom vänstern kritiserar man ju också identitetspolitikens överdrifter och inte sällan svartvita världsbild.

Frånvarande i de idéer och rörelser han skildrar – och i hans kritik av dem – är klassfrågan. Speciellt i USA finns en besatthet med hudfärg och ras (om nu ras ens existerar). En ny bok kallar USA ett kastsamhälle med svarta i botten, asiater och latinos i mitten och vita i toppen. Men alla dessa grupper inkluderar ju överklass, medelklass och arbetarklass (om än i ojämlika orättvisa proportioner).

Förvånande är hur ofta identitetspolitikens förkämpar (som de skildras i USA) inte alltid samverkar (kallat ”intersektionalism”) utan snarare kritiserar varandra. En del homosexuella ogillar bisexuella. En del feminister ogillar transmän och ser dem inte som kvinnor utan med ett vulgärt uttryck som ”kukar i damtrosor”. Och varför ska dessa biologiskt födda män som identifierar sig som kvinnor kunna vinna i damidrotten?

Förvånande är också att åsikter ofta går före fakta. Man tror på det som passar den egna åsikten. Exempelvis homosexuella vill att deras situation ska vara medfödd och inte ett ”livsstilsval” (som bland annat kristen höger menar) för då måste man acceptera det.

Med tanke på att allt fler djurarter befinns ha homosexuella individer vore det ju konstigt om inte också människan har det (av evolutionärt oklara orsaker). De andra djuren kan ju knappast ha gjort ett val av sexualitet…

Vad gäller feminismen påpekar författaren att den gått åt helt andra hållet, från särartfeminism till likhetsfeminism – att könen är sociala och kulturella konstruktioner. Men forskningen påvisar ju skillnader mellan könen och deras beteenden. Och ovanpå dessa biologiska medfödda och universella aspekter finns olika kulturellt skapade uttryck för kön (genus). Dessa likheter och skillnader mellan könen ses som uppenbara av många vanliga människor.

Vad gäller transexualism påpekar författaren att det finns de som biologiskt ligger mellan könen. Men det finns troligen också, menar han, en slags skapad transsexualism, och därför bör man vara försiktig med att operera om unga människor som säger sig ha fötts med fel könskropp.

Det verkar ju vettigt att vara försiktig i denna fråga, speciellt som det behövs mer forskning och fakta i debatten. Det är ju också konstigt att se könen som sociala konstruktioner ­– och att man därför kan byta kön – när man samtidigt vill operera omsig till det andra könet? Ett klarare erkännande av ett tredje kön kan kanske vara ett steg framåt.

En annan konstig tendens inom identitetsrörelserna är att man ibland tenderar att se kvinnor, icke-vita, homosexuella och transsexuella som något bättre än andra människor (inte nog med lika värda). Och att man skapar egna ”communities” (egna subunderkulturer).

Jag kan i motsats till den borgerliga författaren tänka mig gruppkvotering för att motverka den inofficiella kvotering som gynnar vita heterosexuella män. Men det politiska målet måste med Martin Luther Kings ord vara att människor främst ses som individer och inte kollektiviseras efter sin hudfärg (eller kön och sexuell inriktning).

Varför ska människors ”ras”, hudfärg, sexualitet och kön användas för att skapa egna underkulturer som splittrar samhället? Bättre med alla progressiva människors kamp för lika rättigheter, och lika värde för alla. Alla är vi ju likvärdiga samhällsmedborgare som delar vårt gemensamma land, alla är vi en del av nationen, och på det bör vi bygga vår solidaritet och gemensamma välfärd.

Sen har vi den viktigare klassfrågan. Alla individer ur nämnda minoriteter kan bli kapitalister och överklass, men det kan inte en arbetare bli för då slutar han vara arbetare. Det visar på klassamhället som en djupare fråga. Arbetarmakt förändrar samhället djupare än identitetsmakt.

Självklart bör dock vänstern stödja minoriteters kompletterande kamp och rättigheter. Men den antirasistiska kampen mot vit rasism urartar om den slår över i motrasism. I hat mot vita (och i separation från dem) – och den oroande tendensen finns i USA.

Men en reflexion i sammanhanget. Ligger inte ibland yttervänsterns klasseparatism nära identitetspolitiken? Detta överdrivna framhållande (och ibland skönmålning) av arbetarklassen. I kampen för ekonomisk demokrati och jämlikhet (demokratisk socialism) bör vi nå ut till så många som möjligt, och bygget av ett nytt samhälle bör också engagera så stor del av folket som möjligt.

Hans Norebrink, vårdarbetare

PS I kampen mot kolonialism, imperialism och apartheid kan den nationella frågan ibland överflygla den socialistiska klassfrågan (men de kan samordnas). Så är fallet i Bolivia där indianfrågan måste lösas samtidigt med klassfrågan (för att lösa den interna kolonialismen).

Läs mer: AB, Timbro, Lindelöf,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!